Okej, helt ärligt så var jag inte riktigt så produktiv i Köpenhamn som jag hade hoppats på. Men å andra sidan – hur ofta går saker och ting precis som vi hoppats? Jag lyckades ju ändå nå min allra viktigaste målsättning: att komma i gång med texten. Nu vet jag vad ungefär romanen handlar om, jag vet ungefär vart jag är på väg och jag har väl kommit ungefär en knapp tredjedel in i texten. Det är väl ändå ett okej betyg?
Ändå känns det som om jag borde ha utnyttjat tiden bättre – oklart dock hur? Kanske kommit ännu längre i redigeringen? Jag får ständigt påminna mig själv om att jag faktiskt inte är Karin Erlandsson som uppenbarligen besitter enorm skrivdisciplin och på sina skrivresor skriver från morgon till kväll. Jag är alltför rastlös för det. Och kanske var jag faktiskt också lite för trött den här gången.
Och så insåg jag en viktig grej: jag behöver mer ro för att skriva. Missförstå mig rätt Köpenhamn, du är alldeles underbart och det var med stor glädje som jag umgicks med Catja som bor där och så vår heldag med Charlotte, men det blir så mycket som hjärnan ska hålla koll på och så försvinner texten och skrivron lite mitt i allt det andra.
Så nej, jag skrev inte så mycket som jag hade velat. Men jag skrev i alla fall mer än jag antagligen hade gjort i Finland. Och min största stolthet nu i november? Att jag yogat varje dag hittills och mått så bra av det. Plus att jag sprang tre (!!) löprundor i Köpenhamn. Och har läst jättemycket. Så kanske jag egentligen bara ska säga att Köpenhamn var hur himla bra som helst. Vänner, träning, böcker och massvis av god mat. Ibland ska man kanske inte kräva så mycket mer av sig själv.
Och i kväll rullade tåget in i favoritstaden Berlin. En dryg halv timme senare klev jag in genom dörren hos Minna och Martin där maten stod dukad på bordet. Det är få vänner jag känner mig så hemma hos som hos dessa två så det är en sann lycka att få vara här fram till söndag. <3
0
