Att skriva bok tillsammans – så föddes författarduon Hietanen & von Kügelgen

Att skriva en bok tillsammans med någon har länge varit en dröm för mig – men på ett ganska diffust plan. Jag tänkte att det är något som sker långt i framtiden. Kanske. Ett problem var nämligen att jag inte riktigt visste vem jag skulle skriva ihop med. Plus att jag har en massa påbörjade skrivprojekt som väntar på mig.

Men i början av september ifjol kändes allt bara skit med skrivandet.

Jag fick en refusering på min feelgood, gick inte vidare i en manustävling och fick inte heller (i mitt tycke!) särskilt mycket hurrarop på mitt manus under den sista genomgången på den ettåriga skrivkursen jag deltog i.

Jag tvivlade på mig och min förmåga att skriva. Ja. Än en gång. Och jag tappade lusten.

Jag funderade helt ärligt på att det vore smartare att göra något annat än att skriva. Åtminstone skriva något annat än romaner – eftersom jag uppenbarligen inte är så himla bra på det. Och nej, det berodde inte bara på refuseringar och det andra, utan på en känsla som växt fram under de senaste åren.

Ska man verkligen hålla på och banka huvudet i väggen när man får signaler om att det inte är rätt spår? Nu överdriver jag, men så kändes det verkligen.

Men så gick jag på kaffe med en vän och allt ändrades.

Hur hittade jag min medförfattare?

En söndag i september 2022 sågs min vän Anne Hietanen och jag på ett kafé i Helsingfors. Jag berättade för Anne hur svårt och omöjligt det kändes att skriva. Hur omotiverad, ensam och ganska riktningslös jag kände mig.

Då frågade Anne om det fanns något hon kunde göra för att hjälpa mig ut ur svackan. Jag tackade för omtanken men sa att det nog går om. Det brukar det oftast göra.

Vi snackade vidare och jag berättade om alla halvfärdiga och nästan färdiga manus jag hade på gång och när vi kom in på deckaren blev Anne nyfiken. Jag berättade vad storyn gick ut på i stora drag – men också att jag avbrutit NaNoWriMo 2021 för att jag inte visste hur jag skulle skriva vidare.

Jag hade missat såna grundläggande grejer som att fundera på varför en finlandssvensk författare hittas död under bokmässehelgen i Helsingfors och vem som tagit livet av honom. Snabbt insåg jag också att jag inte vet nånting om hur polisen jobbar och idéerna tog liksom slut.

Då kom vi på att tänk om vi skulle skriva manuset ihop? Jag minns faktiskt inte exakt hur tanken dök upp, men när den väl gjorde det kändes idén självklar.

Direkt när jag kom hem från vår kaféträff skickade jag mitt ofärdiga manus på 35 000 ord till Anne som började läsa. Hon läste snabbt och märkligt nog tyckte hon att det jag hade spottat ur mig under NaNoWriMo kunde vara fröet till något.

Då bestämde vi att vi vill försöka skriva manuset klart tillsammans.

Brainstorming och synopsissnack

I början sågs vi en gång i veckan i ett par veckors tid för att prata om storyn och karaktärerna. Det fanns mycket i texten som funkade, men också mycket som inte funkade alls. Plus att berättelsen knappt hann komma igång innan den tog slut.

Vi strök karaktärer, hittade på nya och framförallt började vi diskutera själva brottet och grunden för själva upplägget. Och hur allt skulle sluta.

Med hjälp av min sambo kom vi på vad som hade hänt och varför.

När vi kände att vi hade koll på storyn som helhet skrev vi ett ganska grovt synopsis i ett Google doc. Vi delade upp berättelsen i 6 veckor och skrev upp ungefär vad som händer varje vecka. Sedan fördjupade vi synopsiset och skrev ut alla scener/kapitel i en Google sheet. Vad händer i scenen, vilka karaktärer är med, vilken ny information tillkommer?

I slutet av oktober började vi äntligen skriva. I början utgick vi mycket från texten jag skrivit under NaNoWriMo men strök också en hel del och skrev massa nytt. I november-december var jag ett par veckor i Berlin och manuset spurtade framåt. Vi hade så roligt och berättelsen bara växte fram!

I januari och februari blev det lite av en paus, men i mars spurtade vi igen och den sista mars 2023 blev vi klara med vårt gemensamma råmanus. En berättelse med början, mitt och slut. Cirka 70 000 ord.

Men viktigast av allt: En någorlunda sammanhängande story!

Manusresa till Tallinn

Bara ett par veckor efter att vi blev klara med råmanuset åkte vi för en knapp vecka till Tallinn. Samma kväll som vi kom fram blev vi båda klara med genomläsningen av råmanuset.

Tips! Egentligen förespråkar jag längre paus mellan att man skrivit klart och ska läsa sin egen text, men resan var bokad och vi ville ju utnyttja tiden på bästa möjliga sätt.

Den övergripande känslan efter vår genomläsning var att vi hade skrivit något rätt bra.

Självklart fanns det mycket som behövde fördjupas, förbättras och utvecklas, men det fanns ändå något i helheten som kändes bra och som vi trodde på.

Sedan började mitt livs längsta manussamtal. I fem dagar pratade vi om manuset. Pratade, pratade, pratade.

För att inte genast snöa in på detaljerna började vi med övergripande grejer i berättelsen. På post-it-lappar som vi klistrade upp i fönstret i mitt rum skrev vi bland annat följande:

• Det ska bli mörkare
• Motivet!!!
• Det ska bli smartare
• Vem vet vad när?
• Bort med förklaringar

Vi skrev också en lista på nya scener som behövdes för att storyn skulle få mer djup och fungera bättre.

När vi var klara med genomgången av det övergripande gick vi igenom manuset scen för scen. Vi hade en utskrift så för varje kapitel skrev vi upp vad vi behöver göra. Ska något strykas, förstärkas eller utvecklas?

I manuset har vi totalt fyra perspektivkaraktärer – två huvudroller och två biroller – och vi har delat upp skrivandet så att Anne skriver en huvudroll och en biroll och jag skriver de två andra. Så när vi gick igenom scenerna delade vi upp dem i varsin hög: Anne fick ”sina” karaktärer och jag ”mina”.

Att gå igenom manuset scen för scen var arbetsdrygt och tog flera dagar, men det var så viktigt. Längs med processen kom vi hela tiden på nya lösningar och idéer.

Aldrig någonsin har jag haft ynnesten att prata så här länge och mycket om ett manus med någon som är minst lika intresserad som jag. Det är ju helt förståeligt att förläggare, redaktörer eller testläsare inte kan lägga en vecka (!) på ett manus, men vad jag önskar att det vore så för att det veckolånga samtalet har sparat oss så mycket arbete.

Det är också det allra bästa med att få skriva ihop med någon annan. Fastän vi skriver på varsitt håll är ingendera av oss ensamma med manuset. Det finns alltid en till hjärna att bolla med.

Men – hur funkar det egentligen att skriva ihop?

Vi har ända sedan start varit tydliga med att texten – slutresultatet – är det viktigaste, inte våra egon eller våra ”darlings”. Målet är att skriva en så bra roman som möjligt och vem som skrivit vad eller kommit på vilken idé är inte relevant – det enda som räknas är slutresultatet.

Lyckligtvis är både Anne och jag vana vid att jobba med text och är inte särskilt kära i våra egna formuleringar eller idéer. Hittills har vi faktiskt inte tjafsat en enda gång om något viktigt!

Det enda vi tjafsat om var en bikaraktärs yrkesval.

Men hur har vi gjort i praktiken?

Vi har som sagt delat upp skrivandet så att vi båda skriver ur två olika perspektiv. När vi är klara med ett kapitel skriver vi ”LÄS!” i synopsis-dokumentet så att den andra vet att det är okej att läsa.

När jag har läst Annes texter har jag fyllt på, strukit och kommenterat – och ju längre processen lidit desto bättre har hon blivit på att stryka, kommentera och invända i mina texter. Vilket jag är så glad över! Vi använder förslagsfunktionen i Google doc så att den andra får godkänna eller förkasta idéerna.

Skrivandet har varit överraskande organiskt och smidigt. Vi har haft ett bra flow – när den ena av oss känt att allt är hopplöst eller skit har den andra varit taggad. Så vi har alltid kunnat lyfta och peppa varandra vidare i processen.

Det bästa är just det att vi är två och att vi får direkt respons av den andra.

Fastän jag till exempel ifjol hade en handledare via Författarskolan läste handledaren ändå ”bara” en gång i månaden (vilket ju är väldigt ofta om jag jämför med processen mot förlag), men nu har Anne samma eller nästa dag läst det jag skrivit och direkt kommenterat.

Oftast har jag fått massvis med glada hejarop, men så klart också invändningar och bra förslag för hur jag kan fördjupa texten. Och jag har gjort samma med Annes texter.

Version två och testläsare

Efter Tallinn tog jag en veckas paus (för att redigera klart min feelgood som jag skulle skicka till en lektör) och i början av maj började vi skriva igen. Sedan skrev vi som små dårar. Målet var att bli klara med den andra versionen under första veckan i juli då vi (igen!) skulle åka på skrivresa – denna gång till min sambos landställe i Tavastehus.

I juni träffade vi också en fantastisk polis på Böle polisstation i Helsingfors. Hon svarade tålmodigt på alla våra frågor och vi fick massvis med inspiration och idéer.

Precis som veckan i Tallinn blev veckan i Tavastehus produktiv. Och rolig! Jag vet inte ens om andra tror det när jag säger det, men vi har verkligen så roligt när vi skriver ihop.

Vi har samma arbetsmoral, samma idérikedom och samma energi. Det liksom bara funkar.

Under den sista veckan skrev vi flera timmar om dagen – och snackade naturligtvis hela tiden. Man kunde nästan säga att vi levde i manuset.

Efter våra intensiva dagar läste vi ännu igenom och putsade. Strök sådant som inte längre funkade och började till och med finputsa lite. Sedan skickade vi iväg det till två testläsare!

Det kändes stort och pirrigt. Berättelsen som endast existerar i Annes och mitt (och min sambos) huvud skulle nu möta sina första läsare. Och inte vilka läsare som helst utan två författare.

Igår kväll fick vi vår första respons och det kändes pirrigt och darrigt att klicka upp mejlet.

Vi fick både hurrarop och invändningar – alltså precis som det ska vara i det här skedet. Nu har hjärnan redan kickat igång och försöker komma på alternativ för hur vi kan utveckla och fördjupa manuset.

Och så hoppas vi att testläsare nummer ett har rätt:

”Jag är övertygad om att det bara är en tidsfråga innan det här manuset står på bästsäljarhyllan på Akademen.”

Nu ska vi låta responsen sjunka in (och väntar som sagt ännu på en testläsares kommentarer), men sedan är det dags att börja redigera igen och jag ser så himla mycket fram emot det.

Om du har frågor om processen får du jättegärna skriva dem. Den här skrivprocessen är på många sätt så olik mina tidigare skrivprocesser att jag gärna berättar mer om den!