Fem veckor med min nya skrivrutin

Den fjärde januari vaknade jag innan väckarklockan som var ställd på klockan sju. Jag tassade tyst upp ur sängen och gick i kolmörkret till det stora matbordet i Skogsvillan, vårt andra hus på lande, och öppnade min dator (eller okej, först gick jag på toa och borstade tänderna). Men jag kollade inte min e-post, inte sociala medier eller något annat. Jag öppnade mitt färska Scrivener-dokument och började skriva.

Exakt en timme senare hade jag skrivit 1523 ord på del två i det som förhoppningsvis blir min första romantrilogi.

Mitt mål är alltså att skriva ett råmanus på 60 000 ord i januari och februari. Jag bestämde genast att helgerna är skrivfria (jag måste få längta till skrivandet också) och räknade sedan hur många vardagar det finns i januari och februari – 40 stycken. Då gick det snabbt att räkna ut att jag behöver skriva 1500 ord om dagen för att nå mitt mål.

Efter att kört NaNoWriMo två gånger kändes 1500 ganska rimligt. Under Nano har jag (i medeltal) skrivit 1667 ord om dagen, varje dag i en månad – då ska man alltså skriva 50 000 ord på trettio dagar. Nu behövde jag ”bara” skriva 1500 ord varje vardag. Fastän det är lite lättare än Nano, visste jag att behöver en plan för att lyckas. Det är inte kul att skriva på eftermiddagen efter att jag skrivit en massa andra texter och hjärnan är mos.

Därför bestämde jag mig för att göra något som är mycket otypiskt för mig: att vakna sju och skriva genast. Inga ursäkter – och framförallt inga sociala medier.

Nu har jag fem veckor av min nya skrivrutin bakom mig och jag har lyckats hålla mitt ordmål – i fredags hade jag 37 983 ord på mitt manus, enligt schema borde jag ha haft 37 500. Alltså ligger jag 483 ord ”före” mitt mål.

Jag gjorde till och med fin liten graf för att att visa hur mitt skrivande gått vs det dagliga ordmålet. Där den gula kurvan planar ut är det romankurshelg (och jag hade inte räknat med de dagarna i min totala målsättning).

Däremot har jag inte alltid skrivit det första jag gjort – ibland har jag jobbat undan något, scrollat på mobilen eller på något annat sätt prokrastinerat. Men väldigt många dagar har jag ändå klivit upp direkt, satt mig framför datorn och skrivit mina 1500 ord.

Mina skrivpass inleds alltid med att jag läser igenom det jag skrivit dagen innan (oftast brukar det vara ungefär en scen). Medan jag läser fyller jag på med beskrivningar, dialog och allt annat som känns lite halvklart. Där lyckas jag redan samla på mig några hundra ord. Sedan hoppar jag in i nästa scen och börjar skriva den.

Som snabbast har ett skrivpass gått på ungefär fyrtio minuter, ibland tar det upp till en timme. När jag deltog i romankursen i mitten av januari skrev jag jättemycket och fick också många viktiga insikter om mitt manus. Bland annat har jag nu en arbetstitel – den avslöjar jag i slutet av inlägget!

Det mest magiska är ändå att något har hänt i mig under de här fem veckorna. Det är som att det har skett en långsam förskjutning i min hjärna.

Jag har gjort skrivandet till en prioritet och självklarhet.

Det kanske låter märkligt att säga så. Man kunde ju tro att skrivandet varit en prioritet redan länge för mig, och så har det väl varit, men ändå har jag haft svårt att faktiskt sätta skrivandet före allt annat. Det är så lätt att göra allt ”riktigt” jobb först och sedan ge resterande energi till det egna kreativa skrivandet vars öde är mycket osäkert.

Just nu skriver jag alltså på del två till en första del vars framtid fortfarande är öppen. Jag vet inte ännu om och när Allt jag (inte) ångrar ska ges ut, men jag tror och hoppas att det kommer att ske. Frågar ni mig så är det det bästa jag skrivit hittills. Men det räcker ju inte alltid för utgivning, hehe.

Men jag ville komma i gång med arbetet på del två. Kanske det inte blir någon trilogi, kanske inte ens den första boken blir till något, men jag tänker att inget skrivande någonsin är i onödan. Man lär sig alltid något.

Och om det går så bra att del ett kommer ut så är jag redan långt hunnen med del två. Lite framförhållning är ju aldrig fel, eller hur?

Fem lärdomar om att lyckas med ny skrivrutin

Men hur har det gått de senaste fem veckorna då? Har jag lyckats med att kliva upp och skriva? Framförallt Jennifer var rätt skeptisk inför min nya rutin– hon vet att jag brukar ligga i sängen och scrolla mobilen innan jag stiger upp. En ritual som varken stör mig eller ger mig ångest (i motsats till många andra).

Dessutom vet hon att jag inte är någon särskilt morgonpigg människa. Så hon ställde ett par kniviga frågor till mig där i början av januari: hade jag verkligen tänkt igenom detta? Och det hade jag faktiskt – och här kommer mina lärdomar om att få i gång en ny skrivrutin.

• Tydliga ramar. Jag bestämde att jag skulle skriva genast på morgonen, vilket innebar att jag måste skippa morgonscrollet och kanske också lägga mig tidigare.

• Ett rimligt mål. Visst hade jag kunnat pressa mig själv och bestämma att jag ska skriva 60 000 ord på en månad – men det lät varken roligt eller rimligt. Däremot kändes 1500 ord varje vardag mycket görbart.

• En skarp deadline. Två månader ska det här få ta, inte längre. I slutet av februari ska jag ha en shitty first draft – alltså ingen fantastisk text, men ett utkast att utgå ifrån.

• Andra vet vad jag gör. Jag drivs av ”offentliga” löften – om jag har sagt att jag ska göra något gör jag det också. Men det har också varit bra att Markus vet hur min morgonrutin ser ut.

• Inte för sträng med mig själv. Vissa dagar har jag inte klivit upp direkt ur sängen, eller kanske gjort något annat innan jag satt mig med mitt manus. En dag skrev jag inte alls. Och det är okej. Jag har hållit ett ganska jämnt och bra tempo. Det viktigaste är ju dessutom inte den enskilda skrivdagen utan helheten och mitt mål: 60 000 ord.

Och som jag redan skrev: det mest betydelsefulla är inte det ordantal jag skrivit utan att jag lyckats svänga mina tankar och skapa ett skrivfokus och en prioritet som jag inte känt av på länge. Eller kanske någonsin.

Det är så lätt att tänka på skrivandet som något härligt skapande som drivs av inspiration – men faktum är att det mest handlar om att sätta sig ner och faktiskt skriva. Eftersom jag är en som redigerar mina texter mycket vet jag att det inte just nu spelar någon roll hur ”bra” texten är som jag skriver. Jag måste få skriva mig fram för att se vad som händer och följa med när berättelsen utvecklas.

Allt det som är skit kan jag stryka senare och allt som saknas får jag skriva in. Det viktigaste är att jag har något att utgå ifrån. För du vet väl att det är hundra gånger att redigera skit text än blanka papper?

Och arbetstiteln då?

Eftersom del ett (än så länge) heter Allt jag (inte) ångrar tänkte jag att det skulle vara kul med en titel i samma stil. Vi pratade om detta på romankursen och det var någon (jag minns tyvärr inte längre vem) som föreslog: Allt jag (inte) önskar och jag tycker det känns riktigt bra. Vad tycker du?

Nu är problemet då bara vad bok nummer tre ska heta, men det är ju inte ett särskilt akut problem, hehe. Men jag har redan en idé för handlingen i trean! I bok nummer ett är det Stella som är huvudperson, i bok nummer två är det Stellas kompis Liv och i bok nummer tre är det ytterligare en kvinna. Så det är samma värld, samma karaktärer, men olika perspektiv. Det känns både utmanande och roligt!

Gillade du det här inlägget? Klicka gärna på hjärtat eller skriv en kommentar så gör du mig glad!