fbpx

Hur blir man författare? En lång och snårig väg till två böcker

Den 14 januari 2013 klockan 21:29 skapade jag ett nytt dokument på min dator som jag döpte till 1.docx. Nu, ungefär 7,5 år senare, är jag författare till två böcker. I dag är det faktiskt exakt två månader sedan Nationens (virtuella) releasefest.

Enligt vissa är det faktiskt två böcker som krävs för att man ska “räknas” som författare, själv tycker jag att en människa är författare om hen har skrivit en bok. Jag menar, man är ju då författare till en bok? Så vad är man om inte författare? Nåja, nu ska vi inte fästa oss vid detaljer utan dyka in i hur vägen till två böcker sett ut för mig. Och obs! Det ser antagligen helt annorlunda ut för en annan författare!

Eftersom det är mycket som har hänt och många år som ska behandlas tänker jag att vi för enkelhetens skull delar in det i år, så kanske ni har lättare att hänga med? Det blir kanske lite stickspår och snårigt, men ungefär så har det ju sett ut att komma till den här punkten jag befinner mig i nu så kanske det är okej om texten också blir lite snårig?

Författarporträtt fotat av otroliga Niklas Sandström.

Författarporträtt fotat av otroliga Niklas Sandström.

2013 – började skriva på debuten

I januari 2013 flyttade jag till Berlin med min dåvarande pojkvän. Jag hade ett 50-procentigt distansjobb och bestämde mig att nu, nu ska jag börja skriva på en roman. Jag har drömt om att bli författare sedan jag var fem år och tänkte att med så mycket ledig tid har jag världens chans att se om det kan bli något. Lite nu eller aldrig-känsla.

När jag började skriva hade jag ingen aning om något utöver att boken ska utspela sig i Ecuador. Jag kom på huvudkaraktärens namn i all hast, ramlade några kapitel in i boken över en bartender som heter Jacques och skrev och skrev genom 2013 utan att fortfarande ha någon särskilt tydlig plan, eller ens målsättning för när manuset ska vara färdigt.

Någon gång under hösten kom jag på titeln Vad heter ångest på spanska? och i slutet av året hade jag mitt första råmanus i handen.

Medan jag skrev googlade jag skrivande som en dåre: försökte hitta andra skrivbloggar, läste böcker om hur man ska skriva, läste så mycket romaner jag hann osv. Jag försökte verkligen verkligen lära mig hantverket. Tyvärr finns inget av detta dokumenterat i nån blogg eftersom jag inte öppet ville berätta att jag skrev en roman.

I augusti det året laddade jag också ner programmet Scrivener – and have never looked back since. Älskar att skriva i Scrivener!

LÄS: Scrivener – ett organiserat skrivprogram

Bodde nära den här bron i Berlin och har mycket i den staden att tacka för att det faktiskt blev författare av mig.

2014 – skickade in manus för första gången

Under 2014 redigerade jag manuset. Jag låg bland annat i diverse hängmattor i Ecuador och läste manuset på min Kindle. Fastän jag tillbringat nästan två månader i Ecuador 2009 kände jag att jag ville åka dit igen för att få känna alla dofter och smaker. Bra orsak att åka på en fyra veckors researchresa eller hur?

I något skede skickade jag också manuset till ett antal vänner. Jag minns inte riktigt längre vem alla som läste och när. Men jag minns att min kompis Bianca läste och gav väldigt fin respons fastän manuset antagligen var rätt dåligt. Är evigt tacksam!

I oktober skickade jag sedan äntligen in manuset till Schildts & Söderströms som då var det enda större förlaget i Svenskfinland. Jag skickade också till några svenska förlag men blev ganska snabbt standardrefuserad av alla.

En knapp vecka efter att jag skickade iväg manuset började jag skriva på Nationen under novemberutmaningen National Novel Writing Month – och skrev faktiskt 50 000 ord om Saga, Astrid och Mikael.

LÄS: Tre tips för att lyckas med NaNoWriMo

I oktober 2014 när jag skulle skicka in manuset för första gången!

2015 – blev refuserad

I februari kom domen: manuset blev refuserat av det enda stora finlandssvenska förlaget och också mitt “enda hopp”. Jag fick en personlig refusering (alltid bra!) men kände mig ändå så otroligt besviken. Jag trodde att jag hade jobbat mycket med manuset och att de på förlaget kanske skulle se potential i texten, men nej.

Min första reaktion var att skita i allt och bara ge upp, men jag är ju inte den som ger upp så jag kavlade upp ärmarna och började jobba.

Jag läste och tolkade och läste refuseringen och det ledde till att jag mest raderade en massa text i manuset men inte riktigt visste vad jag skulle göra. Då bestämde jag mig för att skicka manuset till en lektör och i maj fick jag elva (!) sidor respons av Jenny. I korthet skrev hon att jag skriver bra, men att jag inte har någon story.

Den responsen var den första konkreta responsen jag fick som fick mig att förstå vad jag faktiskt ska göra med texten för att den ska bli bättre. Jag började fundera mer på dramaturgi och varför Erika agerar som hon gör.

Jag skrev som en dåre under sommaren, skickade till ett gäng testläsare och så på nytt till Jenny igen på hösten. Det var ett väldigt fint utlåtande men så klart återstod en del arbete.

Under bokmässan i Göteborg lovade en finlandssvensk författare att läsa mitt manus och jag tänkte att det är nåt man inte tackar nej till. I november fick jag fin, men något knäckande respons och visste att jag måste skriva om igen.

Nu vet jag inte längre vilken version det handlar om här, men väldigt många vändor blev det ju. I det här skedet var jag ändå så trött att jag inte orkade göra något mer med manuset under det året.

LÄS: Att bli refuserad

2016 – skickar till förlag & blir antagen

I januari 2016 skrev jag om manuset och skickade på nytt till förlag, den här gången till två: Schildts & Söderströms och så det nygrundade Förlaget. Samma dag (tror jag) som jag skickade in manuset började också skrivutbildningen Litterärt Skapande.

Här finns förresten ett inlägg från januari 2016 där jag i detalj beskrivit processen fram tills då. Om du alltså vill dyka djupare ner i alla snåriga detaljer kring att jobba med sin debut.

I mars blev manuset refuserat av Schildts & Söderströms, men i april fick jag ett mejl från Förlaget som ville träffa mig. De var försiktigt positiva, men ville att jag skulle skriva om. Så då gjorde jag det (fastän jag egentligen var NOLL procent intresserad av att göra det). Jag ville ju bara bli färdig och få ett kontrakt!

Strax innan midsommar skickade jag in manuset, träffade Förlaget på nytt i september och fick höra att jag mer eller mindre gjort precis tvärtom vad de hade önskat sig. Bland annat hade jag babblat ur mig en massa nonsens som skulle strykas. I det skedet var jag desperat och tänkte att jag gör vad som helst bara det här blir en bok för helvete. Plus att alla strykningar ju verkligen var motiverade.

I november deltog jag i NaNoWriMo igen (!) och skrev råmanuset till min chicklit som jag nu jobbar med. Jag minns att jag tyckte det var rätt kul, men också intensivt.

I december fick jag äntligen det fantastiska beskedet att Vad heter ångest på spanska? blir en bok och att den utkommer hösten 2017. Halleluja! Efter fyra års slit med manuset och tusen vändor: det blir en bok!!

 

nanowrimo utveckling

 

2017 – debuterar äntligen

Under våren bearbetade jag manuset tillsammans med min redaktör. Äntligen började det också hända roliga grejer. Omslag planerades, jag blev fotograferad och kunde börja planera releasefest och annat kul.

Boken skickades till tryck i juli och efter det blev det känslostorm. Plötsligt hade boken som jag jobbat med i 4,5 år gått i tryck. Inte en endaste mening eller punkt gick längre att ändra. Den var nu färdig. I samma veva kom också antologin Människohundarna som vi skrev med deltagarna på Litterärt skapande, själv har jag tre korta texter med i boken.

I början av augusti fick jag hålla boken i handen för första gången och den 16 augusti var det releasefest och vilken fest! Runt 100 människor, så många kramar och kärlek och jag sålde över 80 böcker. Jag blir fortfarande lycklig och glad när jag tänker på den festen. Jag var också med i tv-programmet Efter nio och blev intervjuad och sånt. Spännande och kul!

Senare på hösten var det bokmässa i både Göteborg och Helsingfors och jag var mest lycklig över att boken fanns och att de flesta ändå verkade gilla den. Jag hade debuterat och överlevt.

Under 2017 jobbade jag också med Nationen tillsammans med min handledare på Litterärt skapande, men jag minns att det var svårt för mig att koncentrera mig på det manuset när det hände så mycket med debuten.

I december avslutades också Litterärt skapande efter två fina år.

Lycklig författare till sin debutroman

Uppslag ur Människohundarna

Efter nio om Michaela von Kügelgen

2018 – debutantseminarium och trötthet

Ärligt talat minns jag inte så mycket vad som hände 2018? Kanske det blev ett sorts mellanår på skrivfronten? Lyckligtvis har jag ju sammanfattat det skrivna året, så jag kan gå tillbaka och se vad som hände. Jag jobbade vidare med Nationen men motivationen var nog inte på topp. Min mest trogna testläsare Charlotte lästa manuset igen.

I mars blev jag för första gången beviljad ett stipendium av Kultufonden och blev så glad att jag började gråta. I april åkte jag till Budapest i en vecka för att skriva på mitt hemliga skrivprojekt (som fortfarande är hemligt?! och mycket osäkert om det nånsin blir nåt).

I juni deltog jag i debutantseminariet på Biskops Arnö och lärde känna en massa nordiska författare. Just den biten är något av det bästa med författarskapet tycker jag. Att lära känna andra författare och känna sig om en del av något större – inte bara skriva ensam för sig själv. Fastän man nu i praktiken ändå är ensam 99 procent av tiden.

I juli skickade jag Nationen till mitt förlag och i september fick jag veta att den ska ges ut, men först våren 2020. Tidtabellen var en liten besvikelse, men det viktiga var: det blir en bok! Igen! Men det skulle så klart redigeras. Igen.

Och nu i efterhand är jag faktiskt tacksam över att boken kom först våren 2020. Nationen blev så mycket bättre under 2019!

Det fina gänget på debutantseminariet.

Det fina gänget på debutantseminariet.

2019 – essä, redigering och sånt

Det blev, naturligtvis, många vändor med Nationen tillsammans med min redaktör (tänk att hon orkade läsa alla de där gångerna?). Under en redigeringsrunda strök jag bland annat 16 000 (!) ord i manuset. På hösten blev det också äntligen dags att fundera på omslag och att ta nya författarporträtt = delar av att ge ut en bok som jag verkligen gillar!

I början av året skrev jag också en essä om ofrivilligt singelskap och skickade in till en tävling. Eftersom det inte blev något pris i tävlingen skickade jag texten till Svenska Yle som publicerade den i september och det måste nog vara en av mina mest lästa texter? Dessutom fick texten ett väldigt fint mottagande och har lett till annan grej som ni ska få veta mer om i höst. Ja jag vet, störigt att säga så, men nu är det inte jag som bestämmer här.

I november jobbade jag med min chicklit under en två veckors vistelse i Köpenhamn. Tanken var egentligen att påbörja redigeringen redan i april, men då hade jag så mycket jobb att chickliten fick vänta snällt på sin tur och min uppmärksamhet och på sommaren kom Nationen och körde över.

Kugges essä

Kugge i gul overall tillägnad Nationen

2020 – Nationen utkommer och jag blir tvåboksförfattare

I början av året gör vi de sista vändorna med Nationen. Korrekturläsning, språkgranskning, inlaga (alltså layout av boken) och allt det där. En rätt så tråkig bit men absolut nödvändig. I februari skickas boken äntligen till tryck och i mars landar den mitt i en coronaverklighet.

Det var ju meningen att ordna storslagen releasefest på Nylands nation, att åka till Vasa, prata på Akademen och ja – mycket mer. I stället blev det virtuell releasefest, virtuella författarbesök och samtal och ändå en hel drös fina recensioner.

Och! Nationen ska ju bli ljudbok! Ska berätta mer om det senare.

I mars, april och maj har jag också gjort en intensiv och stor redigering av min chicklit som nu finns hos två testläsare. Så otroligt spännande, jag har inte varit i så här “början” av en skrivprocess på flera år??

Kugge firar Nationen

Omslaget på Nationen

Så här står jag nu den 27 maj 2020, författare till två böcker och en tredje bok på testläsning. Vägen hit har verkligen inte varit rak, det har hänt mycket under 7,5 år – både härliga saker men också besvikelser. Precis som i livet så där i övrigt.

Men en sak är säker: att börja skriva skönlitterärt är det roligaste jag börjat med i mitt liv!

P.S. Du får jättegärna lämna en kommentar eller klicka på hjärtat om du gillade det här inlägget.

14 svar

  1. Jag har i flera, flera år funderat på att skriva en bok och igår satte jag mig resolut ner och började skriva i ett tomt word-dokument(!). Detta var med andra ord ett mycket inspirerande inlägg för mig just precis nu 🙂 Hur skulle du rekommendera att man gör i början då man skriver ett manus? Hur hittade du rätt personer som ville läsa igenom dina manus? Jag skulle vilja hitta någon som vågar kritisera, ifrågasätta och pusha mig framåt, och jag har ingen aning var jag hittar allt detta i en och samma person. Har alltid bara skrivit för mig själv, lite på skojs skull, och nu känns det overkligt och nervöst och spännande att äntligen ha börjat med något.

    Yr kommentar, men sen så är jag också rätt yr just nu i denna process! 😀

    1. Åh vad roligt!! Stort stort grattis, här börjar det!

      I början är det viktigaste att bara skriva, skriva, skriva. Glöm din inre kritiker och låt texten flöda. Den kommer du att redigera sen ändå!

      Mitt tips är att hitta likasinnade i fb-grupper, till exempel gruppen Skrivgäris. Där kanske du kan efterfråga en skrivkompis så att ni kan stöda varandra och peppa vidare i processen? Det handlar mycket om att ge och ta! Det är läskigt att ge sin text åt någon annan, men det är också så som man verkligen utvecklas. Lycka till!!!

  2. Jätteroligt att läsa och följa, precis i de kringelikrokar som en sådan här process vanligen är. Tror också det är bra för de som drömmer att se att det sällan går från "nu skriver jag en bok" till "wow, antagen direkt och inga redigeringar väntar!" utan att det är så många fler steg mellan "kan jag skriva ett fullängdsmanus" och att bli antagen.

    1. Ja alltså det finns ju underbarn som har gått en betydligt rakare väg än jag, men nu i efterhand kan jag ju lite till och med romantisera den här resan och tycka att det var bra att det gick som det gick. Tack Ulrika! <3

  3. Sådan intressant resa du har gjort. Jag har länge velat skriva en bok där jag har en idé så ska verkligen bara skriva skriva skriva nu så att jag känner att jag börjar!

    1. Tack Emma! Och hurra vad spännande med att du ska börja jobba med din idé. Jag önskar dig stort lycka till på din skrivresa. Kanske du kan haka på nån av mina kommande kurser? 🤩

  4. Så kul att läsa om din skrivresa. Jag började också för cirka två år sedan, precis efter pandemin kom, att försöka mig på att skriva något. Alltid härligt att se när det funkar för någon annan. Det ger hopp!
    /Jenny

    1. Tack Jenny för din kommentar, vad glad jag blev! Och stort stort lycka till med ditt skrivande! 😍 Om du inte redan registrerade dig för mitt nyhetsbrev kan jag varmt rekommendera det. Massvis av skrivpepp (och jobbigt ärliga tankar ibland) direkt i din inbox. 💌

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hej!

Det är jag som är den där Kugge som skriver, men på riktigt heter jag Michaela von Kügelgen (ifall du undrar varifrån det där med Kugge kommer). 

Jag är författare, frilansjournalist och företagare bosatt i Helsingfors, Finland.

Du har hittat till rätt sajt om du tycker om att skriva, kanske drömmer om författarskap eller är företagare. 

Det här hörnet av internet handlar nämligen allra mest om att skriva och driva företag – ur mitt perspektiv.

Mina böcker

Relaterade blogginlägg

företag & frilans

Välkommen till min nya sajt!

Hej, Kugge här. Kugge som skriver. Du kanske inte längre minns mig för det är så länge sedan jag skrivit något (om vi med något avser den här bloggen). Så länge att jag knappt själv minns hur det

Läs mer »