Jag har funderat väldigt mycket på det här vi tenderar kalla misslyckanden. Om att sociala medier oftast visar upp en glansbild och att en person är modig on hen vågar berätta om sina egna tillkortakommanden. Själv är jag egentligen ganska allergisk för att ens prata om misslyckanden. Ett misslyckande är oftast ett försök som inte riktigt gick som en tänkt sig.
Tidigare i vår lanserade Svenska Yle ett poddlabb där de letar efter nya poddar för den finlandssvenska publiken. Efter att jag själv jobbat många många år med radio och också gjort podd är just poddar ett format jag saknar. Det skulle vara så otroligt roligt att podda igen. Men jag vet också hur tidskrävande det är och har bestämt att jag inte kommer att inleda ett poddprojekt om ingen är villig att betala mig för poddandet.
Som du kanske nu kan gissa så skickade jag in en poddpitch till Yle. Tidigare i veckan fick jag veta att jag inte blivit vald som en av poddarna de vill fortsätta jobba med. Jag blev så klart lite besviken men samtidigt också lättad. Det skulle ha varit otroligt roligt att podda men det är också tidskrävande.
Min poddidé hänger också ihop med mitt hemliga skrivprojekt som jag började med i Budapest. Podden skulle ha handlat om samma tema men med en annan vinkling. Jag skulle så otroligt gärna berätta vad mitt hemliga projekt handlar om, men jag är inte riktigt redo. Det handlar inte alls om att jag skulle skämmas ifall jag misslyckas, utan… Ja, jag vet faktiskt inte riktigt varför jag inte vill berätta?
Om två veckor borde jag få veta om jag fått ett stipendium jag sökt för projektet. Blir det klirr i kassan lovar jag berätta vad jag går omkring och planerar. I annat fall får det kanske vänta lite till. I normala fall brukar jag inte tycka att idéer är speciellt heliga (eller behöver hållas hemliga) men av nån anledning går jag omkring och pantar på den här idén. Vare sig jag får pengar eller inte kan det ändå hända att det inte blir något av just det projektet. Eller åtminstone inte i det format jag tänkt mig. Någon annan kunde klassa det som ett misslyckande, själv väljer jag i så fall att se det som en omväg mot något ännu bättre.
Hur tänker du kring misslyckanden? Tycker du det är lätt att dela med sig av sånt som inte riktigt blev som du tänkt dig eller vill du helst hålla tyst om det? Linn skrev ett superbra inlägg om misslyckanden för en tid sen och fick en massa härliga svar, vi kan väl skapa nåt liknande i mitt kommentarsfält också?
0
4 svar
Så intressanta saker du skriver om. För mig så känns det som om jag liksom hjälper mina projekt att växa sig starka om jag inte berättar om dem i ett tidigt skede, ser dem lite som en planta som först är liten och ömtålig och som vill växa sig så stark (tex till ett stort träd) så att inga kommentarer osv kan påverka eller stoppa dem! Att bevara mystiken lite, ser inget fel med att inte säga något så länge som man väl gör det när projektet börjar bli färdigt eller har växt till sig! Ha en fin helg!
Tack Anna! För mig funkar det oftast tvärtom, ju mer jag snackar om projektet, desto tydligare blir det för mig. Men inser att jag är in en klar minoritet att tänka så här.
När det kommer till skrivandet är jag ofta öppen med mina motgångar och misslyckanden på bloggen, men också vikten av att aldrig ge upp (fast jag ibland bara vill kasta skiten över axeln och skaffa en ny hobby). Jag förstår ibland inte varför jag kämpar så envist med min fantasy, men det är något med den som jag aldrig kan släppa. Och nu när det verkar gå bättre har jag också blivit mer hoppfull, på gott och ont.
Heja du! I skrivandet får en verkligen uppleva många motgångar, men så länge du vägrar ge upp och tror på din egen idé kommer det att lösa sig på ett sätt eller annat. Kram!