fbpx

Två år är en livstid för ett brustet hjärta

Ganska exakt den här stunden för två år sedan slogs nästan allt jag trott och hoppats på sönder. Killen jag trodde jag skulle vara med resten av mitt liv sa att han inte längre vill vara ihop med mig och så var det plötsligt bara över. Slut. Jag var trasig, ledsen och vilsen. Det var ju inte alls så här det skulle gå. För ett år sedan skrev jag om hur det kändes då för två år sedan. Det är faktiskt ett av mina mest lästa blogginlägg någonsin. Ett brustet hjärta är alltid en bra historia, eftersom alla vet exakt hur det känns.

Men vet ni vad? Två år är en livstid för ett brustet hjärta. Eller åtminstone en sorts evighet. Visst kan jag fortfarande komma ihåg hur det kändes då, hur jag inte kunde sova och hur jag med hela kroppen önskade att det hela var ett misstag. Att allt skulle bli bra och det skulle bli vi två igen. Men det blev det inte och i dag, två år senare, är jag glad och tacksam för att det inte gick så. Och ännu gladare för all den tid vi fick tillsammans.

En perfekt lördagskväll förgylldes av två svanar som dök upp i precis rätt ögonblick. Nästan magiskt.

En perfekt lördagskväll förgylldes av två svanar som dök upp i precis rätt ögonblick. Nästan magiskt.

Det finns antagligen massvis som hade blivit ogjort för min del om det förhållandet inte hade tagit slut då. Massvis av möten som aldrig hade blivit av, människor jag inte hade träffat. De två senaste åren i mitt liv har krävt hela mitt känsloregister. Jag tror jag aldrig tidigare varit lika lycklig och lika ledsen som under den här perioden. Så otroligt höga toppar och så himla djupa dalar.

Ett liv helt enkelt. Det går inte att leva ett helt liv utan stunder som gör mer ont än vad en någonsin hade kunnat ana. Den goda nyheten är att det ofta också kommer stunder av lycka en aldrig hade kunnat föreställa sig. Allt i en salig röra, precis som det ska vara.

P1010526.jpg

I dag mår jag bra. Bättre än på länge. Jag har hittat en balans som jag hoppas kunna hålla fast vid. Jag har än en gång insett vad som är viktigt för mig och vad som är mindre viktigt. Och framförallt låter jag mig vara både på topp och på botten, jag skyfflar inte längre undan det som känns dåligt bara för att vara ”stark”. Jag försöker vara modig och ärlig. Och mest av allt försöker jag vara öppen för allt som kan hända. För är det en sak jag lärt mig, så är det verkligen att vad som helst kan hända.

Och kanske den viktigaste lärdomen av alla: det som gör ont just nu, så ont att du knappt orkar stiga upp ur sängen, det kommer att blekna bort. Ibland går det snabbt, ibland går det långsamt. Men så kommer det en dag två år senare och du känner dig bara lycklig och glad. Jag lovar.

0

2 svar

  1. Vilket vackert och också berörande inlägg. Som du skriver kan nog de flesta på något vis känna igen sig i de stora och jobbiga känslorna som kommer vid hjärtesorg. Jag är så glad att du kommit så långt och att du är ärlig med dig själv! Att vara stark enligt mig är att både visa allt det glada men även de mer ledsamma. Så glad att du hittat en balans som du trivs i! Stor kram <3

    1. Tack Corinne! <3 Tänk att ärlighet ska vara så svårt? Men jag är mest glad över att ha hittat tillbaka till mig själv. Kram!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hej!

Det är jag som är den där Kugge som skriver, men på riktigt heter jag Michaela von Kügelgen (ifall du undrar varifrån det där med Kugge kommer). 

Jag är författare, frilansjournalist och företagare bosatt i Helsingfors, Finland.

Du har hittat till rätt sajt om du tycker om att skriva, kanske drömmer om författarskap eller är företagare. 

Det här hörnet av internet handlar nämligen allra mest om att skriva och driva företag – ur mitt perspektiv.

Mina böcker

Relaterade blogginlägg

drömmar

Ett halvårsbokslut

Idag har jag mer eller mindre gjort min sista arbetsdag innan semestern. Innan jag kan ta 100 procent ledigt är det lite småsaker att fixa. Jag ska lämna in redovisningen för stipendiet jag fick från Kulturfonden för Sverige

Läs mer »
livet

Vad är en blogg utan ord?

Jag skulle vilja säga att det var med bloggen som allt började. Det är sanning med modifikation. Allt började mycket tidigare. Jag var blott fem år och drömde om att bli författare. Om att skriva historier. Om att

Läs mer »