I dag är det min namnsdag – hurra! Haha, eller så inte, för det är ju sist och slutligen rätt få som ens uppmärksammar sin namnsdag. Men i skönlitteratur är namnen otroligt viktiga.
Under bokmässan sa Simona Ahrnstedt att hon inte kan börja skriva innan hon har ett namn. Hon sa också att hennes förläggare ibland tycker att namnen hon valt är helt knasiga och då tjatar hon tills förläggaren tycker namnet är bra, rätt inställning tycker jag!
När jag började skriva Vad heter ångest på spanska? hade jag inte riktigt nån aning om vad jag sysslade med men namnet Erika kom snabbt till mig. Det är också viktigt att det uttalas E-ríka, alltså inte Eeerika (vilket är vanligare i Finland).
För Nationen var det klart att Mikael skulle heta Mikael (och nej, han heter inte så på grund av att jag heter Michaela), Sagas och Astrids namn fick jag leta efter en längre tid men de känns väldigt rätt nu.
För mitt chicklit-projekt (som jag bestämt att jag ska börja med under NaNoWriMo!) har jag inte ännu kommit på vad mina huvudpersoner ska heta och det stör något så enormt. Visst har jag planerat historien (i mitt huvud, fortfarande svårt för att planera på riktigt, men jag ska göra det) men utan namnen är det något som saknas. Som om jag inte riktigt kan greppa historien.
Nån annan som fungerar likadant?
0
2 svar
Intressant, jag bryr mig inte ett dugg om vad de heter 😊 Men jag fick faktiskt en kommentar av en testläsare att det ev inte är så trovärdigt att en 20-åring heter Annette. Jag frågade om saken på min blogg, och det fanns nog nån som kände nån ung Annette, så jag byter inte namn på henne, hon har liksom hunnit bli Annette för mig. Annars kan det hända att tesläsaren har rätt i att det är mest medelålders kvinnor som heter så. Grattis på namnsdagen!
Tack Yvonne! Och jag känner att det skulle vara rätt skönt att inte bry sig så mycket om namnen, skulle inte behöva tänka så mycket på det i så fall! 😀