När jag skriver ett råmanus handlar det först och främst om att jag berättar historien för mig själv. När jag gjort det kan jag bearbeta texten och berätta den för andra. Det här insåg jag igår. Jag är knappast den första som kommit på det här (har till och med ett minne att jag läst om det i någon skrivbok), men ändå kändes det som en stor insikt.
Antagligen är det otroligt oekonomiskt och dumt att först hacka ner en massa strunt och sedan stryka hälften. Det skulle säkert vara smartare att planera och idea och tänka på karaktärernas bakgrund innan man börjar skriva. Men tydligen kan jag inte jobba så. Jag måste få skriva av mig först för att sedan kunna bearbeta texten så att jag verkligen kan berätta den för andra, inte bara referera.
Det intressanta med gårdagens snabbgenomläsning av de tre första kapitlen i Nano-manuset (även känd som tvåan) var att jag märkte hur mycket djupare en av karaktärerna är jämfört med de två andra. Så det finns en del (krhm!) att jobba med, men som jag skrev igår – jag ser verkligen fram emot det!!
0