I morse vaknade jag i ett grått och slaskigt Helsingfors och kände direkt att jag längtar tillbaka till de fantastiska vinterdagarna på lande. Egentligen skulle Jennifer och jag åka förra veckans onsdag till mitt lande för att ha Let me create-konferens, men vi valde att skjuta upp det och jag åkte ensam i stället. Två nätter blev fyra nätter som till slut blev sju nätter.
Jag ville inte åka hem.
Jämfört med en ganska monoton coronavardag i Helsingfors var det så lyxigt att ha mycket utrymme till mitt förfogande (180 kvm vs 30 kvm). Plus att jag nog behövde få några dagar bara för mig själv och helt enkelt få vara mitt i naturen.
De flesta dagar var smällkalla och solen lyste från en klarblå himmel. Alltså alldeles perfekt vinterväder. Det blev ett antal telefonpromenader med vänner och väldigt många middagar med mamma och pappa (sån lyx!). Men nästan omöjligt att fånga allt det fina och vackra på bild.
Nu efter några dagar hemma känner jag den där klassiska otåligheten och rastlösheten komma krypande. Den som brukar ge sig till känna med jämna mellanrum. Jag vill bara att det ska hända nåt. Nåt kul helst då. Som jag skrev i mitt förra inlägg har jag tusen idéer och planer om vad jag vill och ska göra i år, men de senaste dagarnas coronasiffror har en lamslående effekt på mina energinivåer.
Hur länge till måste vi orka?
Jag vill återgå till en vanlig vardag. Med handbollsträning, med hejdundrande fester, med stimmiga middagar tillsammans med vänner. Men det är ju inte så unikt att man vill det så här efter nästan ett år av pandemi.
Så vad försöker jag säga här? Att det var underbart att fly Helsingfors en stund. På lande kan jag nästan glömma den verklighet vi lever i. Och förr eller senare kommer det ju att bli bättre, men gud så jag längtar efter det. Vaccin please!
Tills dess jobbar jag vidare med mina projekt. När jag försjunker i arbetet kan jag (åtminstone för en stund) glömma allt det tråkiga. Jag är fokuserad och målinriktad. Ivrig på att starta skrivarkursen i mars (två platser kvar ännu!), ivrig på att jobba vidare med min arbetsbok – ska berätta mer om den också så småningom.
Arbetsboken är en idé som har vuxit medan jag jobbat med den. Jag har till exempel nu bokat två författarintervjuer för den och hoppas på att boka två intervjuer till under nästa vecka.
Efter att ha gjort hundratals intervjuer är det ju inte alls konstigt att boka in intervjuer, men det som är konstigt är att inte ha någon beställare. Det är jag som får bestämma hur långa artiklarna blir, vad de ska handla om, vem jag vill intervjua. Märklig och rolig känsla. Att få göra något bara för att jag själv tycker att det är kul – och för att jag tror att intervjuerna kommer att tillföra mycket!
Så det är väl lite det jag nu försöker få fram här: också nu finns mycket som är bra. Gäller att fokusera på vackra vinterdagar, roliga egna projekt och drömmar så länge som världen ser ut som den gör.
Hur gör du för att mota coronatristessen och ångesten?
0
