Om jag säger att jag inte bryr mig, ljuger jag

Jag har egentligen ett ganska bra självförtroende. Antagligen ett mycket bättre självförtroende än många andra. Men att skriva och låta världen tycka exakt vad den vill av det jag skrivit – nog fan är det svårt.

Alla människor älskar positiv respons och de flesta ogillar väl negativ respons. Däremot kan det ju också finnas konstruktiv respons – och det är väl den allra bästa sortens respons (förutom den positiva då, hehe).

I min journalistroll är jag 99 gånger av 100 säker på att jag levererar en bra text, men ibland är också jag nervös och vet inte inte riktigt hur texten kommer att tas emot. Oftast är det om jag intervjuat någon högt uppskattad person eller om jag skriver för en ny uppdragsgivare. Förra veckan fick jag ändå följande mejl av en ny uppdragsgivare:

”Först vill jag passa på att berätta att en av våra redaktörer rusade in på mitt rum och skrek HERREGUD VILKA BRA TEXTER DEN DÄR KUGGE SKRIVER!”

Ja det är ju inte precis varje dag en får sån respons. Att den dessutom kom för texter som jag känt varit knepiga och som jag varit nervös för gör allt så klart mycket bättre. Eftersom många tyckte att det var en bra idé att ompublicera en del Debutantbloggen-inlägg tänkte jag därför nu ha med mitt inlägg om respons, eller framförallt recensioner, och hur en ska förhålla sig till dem. Så här skrev jag i september i fjol:

Hur förhålla sig till recensioner?

Att skriva en bok och få den utgiven betyder att boken också i de flesta fall blir recenserad. Kanske inte alltid i den stora dagstidningen, men det finns allt fler bloggare och instagrammare som skriver om böcker – och vad är väl bättre än det! Mer boksnack, tack!

Recensioner är alltså en del av processen. I bästa fall kan en recension göra författaren överlycklig och i värsta fall kan samma författare känna sig riktigt, riktigt skit. Och jag tror att så gott som alla författare fått vara med om bägge situationerna.

Men hur ska man då förhålla sig till recensionerna? Både till de bra och till de dåliga? Bra recensioner är kanske ändå lite lättare, de kan man gladeligen dela vidare på sociala medier och glädja sig över att läsaren gillat det man skrivit. Målgruppen har läst och gillat, hurra! Men jag har också hört om att riktigt bra recensioner kan leda till panik. Kan jag göra om det här? Tänk om jag aldrig skriver en lika bra bok? Ändå ett sorts lyxproblem tänker jag mig.

En sämre recension då? Hur ska man komma över att det finns läsare som inte alls gillat, eller kanske ens förstått vad man försökt åstadkomma? Hur ska man förhålla sig till dem som kanske inte alls förstår genren i sig? Jag har läst om romancerecensioner som kritiserat att storyn är för förutsägbar – måste paret verkligen bli ihop på slutet? (Ja, de måste det, det hör till genren på samma sätt som att vi får veta mördaren i slutet av en deckare.)

Men som författare, eller vilken kreativ skapande person som helst, måste man ju kanske också inse att alla inte kommer att gilla det man skapat. Och allt annat vore väl galet. Kanske romanceboken var helt fel för Tanja, 37 år, medan Gösta, 62, älskade den. Alla gillar inte allt och så ska det också vara.

När jag läst en sämre recension av min debut har jag velat argumentera och förklara. Säga att “det är inte alls så jag menat”. Men var och en har naturligtvis rätt till sin tolkning och jag har med stor fascination läst både bättre och sämre recensioner om min debut. Den konstruktiva kritiken försöker jag ta till mig, lära mig och göra bättre nästa gång. I vissa fall har jag hållit med recensenten till hundra procent, i andra fall har jag skakat på huvudet och skrikit “du förstååååår inte!”.

Och här kommer vi in på smak och tycke igen. Samma sak som en läsare ansett är riktigt skräp, har någon annan tyckt att är fantastiskt. Jag har fått läsa att jag skriver flyhänt och jag har fått läsa att jag skriver platt. Jag har fått läsa att miljöbeskrivningarna inte är tillräckliga och jag har fått läsa att boken tar läsaren med sig till Ecuador.

Jag har tjutit av glädje när någon tyckt att min bok är den “bästa boken som jag läst i år” och jag har fällt några tårar när jag läst recensioner som inte sparat på orden gällande kritiken. Jag tänker mig att bägge reaktioner är rätt naturliga. En författare är bara en människa och att inte känna något alls skulle vara märkligt. Som debutant är man kanske extra känslig och debutanthjärtat är skört.

Ändå gläds jag över varje person som läst min bok och som tyckt till, analyserat och kommenterat. Vissa kommentarer har jag kanske avfärdat, medan andra har jag tagit till mig och reflekterat över. Och de riktigt riktigt fina recensionerna sparar jag i mitt hjärta (och på datorn) och plockar fram en dålig dag. Det finns folk som tycker att min bok är den värsta dyngan nånsin, men det finns också folk som älskar den. Och det är ju för dem jag skriver.

***

Med de recensioner jag fått, borde jag verkligen inte klaga, för de flesta recensioner har faktiskt varit fantastiska. Jag har samlat några favoriter här. Och tänk på det: en recension kan betyda otroligt mycket för författaren. Det spelar ingen roll om en blir hyllad i dagstidningen eller på Instagram – all kärlek (och konstruktiv kritik!) är välkommen för sköra författarhjärtan.

Hur brukar du förhålla dig till respons? Och när har du senast fått riktigt fin respons?