fbpx

I wear my heart on my sleeve

I morse vaknade jag till följande dröm eller kanske var det en tanke: min kärlek är som mjölk – den spiller lätt över i ivriga händer (hjärtan) men det är helt okej. För en kan alltid köpa mer mjölk. Och jag har alltid mer kärlek att ge. Okej, kanske inte världens snyggaste metafor, men där i gränslandet mellan sömn och vakenhet tyckte jag att jag var sjukt smart, så nu ska vi snacka lite kärlek.

Jag har nog ganska lätt att bli kär. Med det sagt: jag blir inte kär i varendaste en man jag dejtar (haha, i perioder hade det varit extremt tungt), men om jag träffar nån som får mig att skratta och som jag trivs med, ja då blir jag kär ganska lätt. Det finns både för- och nackdelar med att vara så. Fördelen är väl att en får uppleva många förälskelser, nackdelen är kanske att hjärtat inte alltid är så klokt och jag kärar ner mig i killar som inte är rätt för mig.

Att jag blir lätt kär betyder också att jag lätt visar mina känslor. Jag spelar inga spel och vet faktiskt inte ens hur en ska göra. Jag försöker bara vara så ärlig och öppen som möjligt med det jag känner och vill. Dessutom: att jag är ärlig och säger att jag tycker om någon betyder inte att jag friar på tredje dejten.

Men de senaste åren har det varit en hel del mindre och större heart breaks men inget jag inte lyckats komma över. Jag har tänkt väldigt mycket på hur öppen jag är med mina känslor och att det kanske kan upplevas som en svaghet (framförallt av dem som spelar en massa spel), men själv vägrar jag se det som en svaghet att jag vågar visa att jag tycker om någon. Visst, mitt hjärta brustit lite för många gånger på sistone, men jag har också fått bli kär ett antal gånger. Underbart och hemskt. Hand i hand.

IMG_0529.JPG

För att påminna mig om att allt i livet löser sig har jag tatuerat en hjärtkurva på min arm. Because I wear my heart on my sleeve. Samtidigt är det en påminnelse om att livet går upp och ner, men så länge hjärtat slår är ”allt” ändå bra. När jag tittar på tatueringen känner jag mig lugn och hoppfull. Allt löser sig. Han jag blev kär i senast var inte rätt, men det betyder inte att jag gjorde något fel.

Den här tatueringen är en present till mig själv och ett sätt att tydligt visa för resten av världen: jag visar mina känslor öppet och skäms inte för det. Jag orkar inte spela några spel, jag vill bara vara mig själv. Och jag kommer aldrig att skämmas över att jag älskat någon, hur det än slutat. För just i den stunden när jag var jättekär så var jag ju faktiskt det – och att släta över det skulle vara att förminska det som hände.

Hur är du? En som visar sina känslor öppet eller en som sitter och pantar på dem?

0

4 svar

  1. Ju äldre jag blir (är nu 34), desto öppnare blir jag med mina känslor och tycker allt mindre om att spela spel. Det gäller inte bara romantiska relationer utan också i relationer till familj och vänner. Tycker det är så skönt att bara kunna vara öppen om vad man känner och tycker och funderar på, istället för att måsta hålla tillbaka och vara hemlighetsfull. Kanske jag "ger" för mycket av mig själv, men å andra sidan har jag märkt att då jag själv är öppen med andra så har andra också lättare att vara öppna tillbaka, och jag får ofta lyssna på folk som lättar sina hjärtan åt mig. Och visst är det skönt att bara få prata av sig! 🙂 Så fortsätt du bara som förut, du hittar nog rätt man förr eller senare!

    1. Tack Johanna för din fina kommentar! Jag tror också på att en i längden vinner på att vara ärlig och öppen. Jag orkar helt enkelt inte nåt annat. Kram! <3

  2. Har också en tatutering med ungefär samma tanke bakom! Ville främst ha den som uppmaning till att så öppet och så rakryggat som möjligt NON JE NE REGRETTE RIEN:a vidare i livet fast det är lätt att bli rädd att visa känslor och sånt. (Fast min är ett hjärta med små stygn runt på handleden, fastsytt på ärmen liksom.) Känner igen det du beskriver om att känna sig lugn och hoppfull. Fast nu elva år senare tänker jag knappt på att den finns där men tror ändå att peppen etsat in sig djupare än så. Kul med påminnelse ändå, föga förvånande resonerar jag ju precis som du i detta, hehe. Hjärtärmad hi-five! 🙂

    1. Åh vad kul att du haft samma tanke! Vill gärna se en bild på din tatuering! <3 Men ja, knappast kan en tatuering ändra på allt, men det känns ändå tryggt att kurvan där.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hej!

Det är jag som är den där Kugge som skriver, men på riktigt heter jag Michaela von Kügelgen (ifall du undrar varifrån det där med Kugge kommer). 

Jag är författare, frilansjournalist och företagare bosatt i Helsingfors, Finland.

Du har hittat till rätt sajt om du tycker om att skriva, kanske drömmer om författarskap eller är företagare. 

Det här hörnet av internet handlar nämligen allra mest om att skriva och driva företag – ur mitt perspektiv.

Mina böcker

Relaterade blogginlägg

Berlin

Jag mötte våren i Berlin

”Va, är du inte i Berlin?””Hur var Berlin?” Nu är det över en månad sedan jag kom hem från vårens resa till Sverige och Berlin. Den första tiden tillbaka i Helsingfors fick jag förvånade frågor av människor som

Läs mer »
företag & frilans

Kugge inleder sitt tionde verksamhetsår som företagare

I nio år har Michaela ”Kugge” von Kügelgen framgångsrikt drivit sitt företag. Efter sju år som Pinions kb heter företaget numera Kugge skriver AB. Ett namn som väl beskriver det von Kügelgen i första hand gör – skriver.

Läs mer »