Våren 2013 läste jag på Sandra Beijers blogg att hennes debutroman skulle komma samma höst. Då hade jag precis börjat skriva på det som kommer att bli min debutroman och jag minns kristallklart att jag då tänkte: om Sandra kan, så kan jag.
Det var så klart inte bara Sandra Beijer som gjorde att jag trodde på att jag en dag kunde bli publicerad. Jag har redan som 5-åring bestämt att jag ska bli författare och har faktiskt aldrig mött någon som sagt åt mig att jag inte kan bli det, snarare tvärtom. Och det är jag otroligt tacksam och glad för.
Men förebilder är otroligt viktiga, genom att se andra uppfylla sina drömmar och göra det de vill är det lättare att själv tänka sig i samma roll. Just inom författaryrket saknas inte kvinnliga förebilder, men som jag skrev på Debutantbloggen i dag så är det ändå manliga författare som värderas högre och får ta mer plats.
Idolen och jag.
Jag har ingen aning om hur jag och min roman kommer att bemötas men jag lovar att jag kommer att ta plats och att jag kommer att vara högljudd. Det hoppas jag att alla andra kvinnor också är. Att vi vågar vara stolta över det vi gjort och att vi vågar tro på oss själva.
Jag har länge tampats med ångest kring att jag inte är tillräckligt litterär eller att min berättelse är för enkel men nu är det slut på det – en gång för alla! Min roman är viktig för mig och jag tror att det finns många unga kvinnor (och män) som kan relatera med känslorna och tankarna som min huvudkaraktär Erika tampas med. Om det bara finns en läsare som kommer att känna igen sig med Erika och kanske få tröst är jag mer än nöjd och glad.
Det jag skriver är viktigt fastän jag inte är man. Det du gör är viktigt fastän du inte är man. Det här är självklarheter men det kan vara bra att påminna sig själv om det. Och påminn gärna kvinnor i din omgivning om att de är smarta och viktiga. Själv försöker jag göra det varje dag.
Och kom ihåg: kan jag, så kan du!
0
6 svar
"Kan jag, kan du!" Och ja, visst är det så. Men vad en behöver påminna sig om dessa fem ord. Kan du, kan jag. JA. Jag hittade in till din blogg genom 925-gruppen och blev så himla inspirerad av att läsa om ditt skrivande – och att din bok blir publicerad i år. Så himla stort grattis. Jag skriver själv på en roman, sedan ungefär 1,5 år tillbaka, men bara sedan ca 3 månader regelbundet, på allvar. Jätteinspirerande att hitta hit!
Tack för din kommentar och kul att du hittade hit! Jättefint att höra att du blev inspirerad, det är precis därför jag bloggar. 🙂 Lycka till med ditt skrivprojekt och tveka inte att höra av dig om du funderar över nåt.
Alltså jag vet precis den där känslan av att inte vara litterär nog, jag kämpar med det varje dag typ. Å ena sidan vet jag att ingenting jag skriver blir bra om jag försöker vara nån jag inte är, å andra sidan tänker jag att ingenting jag skriver är bra nog.
I själva skrivprocessen bryr jag mig faktiskt inte ett skit. Jag skriver som jag skriver och så redigerar jag. Jag kan många gånger vara nöjd med min text men sen tänker jag mig nån sur recensentgubbe som tycker att det jag skriver är trams. Sen tar jag mig i kragen och visar mittfingret åt gubben. Jag menar, jag blir publicerad, det jag skriver kan inte vara riktigt bajs (och det är det inte) och alla kan inte vara litterära. Det är jätteokej att skriva en bladvändare, en underhållande berättelse, något "enkelt". Själv gillar jag ju knappt ens väldigt litterär litteratur så varför skulle jag vilja skriva sådant?! Så därför tänker jag strunta i ångesten kring det.
Och Ellen jag är övertygad om att det du skriver är mycket bra! Lita på dig själv och din magkänsla och lyssna på såna människor du har förtroende för. Alla andra kan du faktiskt strunta i.
Klart att du har rätt att synas och höras. Och ska göra det! Roligt med någon som vågar stå upp för sig. Annars blir det lätt tanken att inte ska väl jag… Själv ville jag bli författare från att jag började skriva. En tjej i klassen tyckte absolut jag borde bli efter att fröken läste en saga jag skrivit i fyran. Men sedan kom tvivlen… Och att vara "litterär", nej, det känner jag mig inte som. Men jag det jag skriver borde kunna hitta några läsare. Om inte annat är jag mitt eget fan, för jag gillar det jag skriver. 🙂
Ja nog tvivlar jag ju också, att inte tvivla skulle vara något högfärdigt och inget att rekommendera. 😀 Och att vara sitt eget största fan är ju det viktigaste. Om du inte gillar det du skriver kommer knappast nån annan heller att göra det. Heja vi och icke-litterära historier!