fbpx

Fem år är en livstid, fem år är ingenting

För exakt fem år sedan, onsdagen den 16 augusti, var det releasefest för min debutroman Vad heter ångest på spanska?. Det var en dag jag hade drömt om i flera år, omedvetet kanske i hela mitt liv. Drömmen hade varit att skriva en bok och få den utgiven.

Det var en stund av lycka, en känsla av att jag faktiskt lyckades med det som så många drömmer om.

Innan det hade jag blivit refuserad, jag hade skrivit om. Jag hade tvivlat, jag hade gråtit. Jag hade utvecklats, jag hade fått insikter. Det blev en bok, den bästa bok jag kunde skriva just då. Inte den bästa bok jag kommer att skriva. Det visste jag redan då. Att jag måste börja någonstans.

Som Karin Erlandsson skriver i Alla orden i mig – författare övar i offentligheten.

Visst kan man skriva hur många böcker som helst i sin kammare och låta dem stanna i datormapparna, men en bok blir till i händerna på en läsare. Kanske är det de slutgiltiga punkterna, trycksvärtan, som gör det. Texten finns och går inte längre att ändra. Det är skrämmande, men än mer skrämmande är det att aldrig komma till den punkten. Att aldrig bli färdig.

Och sen då?

När jag debuterade var jag redan igång med det som blev min andra roman. Faktiskt hade jag skrivit ytterligare ett manus som väntade på mig och min uppmärksamhet.

Jag skrev och skrev och skrev. Efter mycket slit, många omskrivningar, 20 000 strukna ord och cira hundra testläsare blev Nationen bok. Jag beställde 500 kondomer och halarmärken, planerade en storstilad releasefest på Nylands nation som ställdes in. Precis som allt annat.

Min andra bok, den bok jag verkligen var stolt över, föll mellan stolarna och försvann. Visst är det många som läst (och gillat!) den men jag känner att boken aldrig fick den uppmärksamhet den hade tjänat.

Så jag tröstade mig med att nästa bok var på gång, nästan färdig.

Enda problemet var att det är trångt bland utgivningen på mitt förlag. Efter många om och men, vändor och turer föll den slutliga domen i januari år. Min chicklit, den jag börjat skriva redan 2016 och efter det skrivit om i flera vändor, skulle inte bli utgiven. Inte hos detta förlag.

Besvikelsen var enorm, en i raden av många besvikelser.

När man debuterar tror man liksom att man klarat av det jobbigaste. Man har tagit sig genom nålsögat. Men att man skrivit en bok är ingen garanti för att det ska bli fler. Det är ingen guldbiljett som man kan glida fram i VIP-kön med.

Flera gånger har jag påmint mig själv om att det inte är en mänsklig rättighet att bli utgiven. Jag, min bok, mina ord, mitt alster måste få tjäna platsen i utgivningen. Och böckerna som blir utgivna förtjänar sådana förlag och förläggare som brinner för det man valt att skriva om. Så var det inte nu.

Ur ett rationellt perspektiv förstår jag, trots att jag haft en känsla om att det jag skrivit är bra. Till och med haft flera testläsare som hållit med, en lektör som hurrat. I somras plockade jag upp manuset och skulle läsa, försöka hitta bristerna. Se vad jag kunde förbättra.

Jag läste inte mer än fem procent in i berättelsen, klarade inte av mer. Texten var stum, jag hade tappat känslan för den.

Kanske är manuset dåligt, kanske har jag utvecklats förbi det, kanske hade jag en kritisk dag. Jag vet inte. Men jag har ett ”färdigt” manus jag inte vet vad jag ska göra med. Till och med 55 000 skrivna ord på en uppföljare. Oh the irony.

Sällan känner man sig lika värdelös som när man inser att flera års arbete gått till spillo. Att det högst antagligen inte blir något. Inte nu, inte senare. Kanske aldrig.

Alla raderade ord

Men så är det ju riktigt inte. Inget skrivet är någonsin i onödan. Alla skrivna ord, alla raderade ord, alla omskrivningar har lett mig till den punkt jag är idag.

Hade jag inte skrivit allt det jag har skrivit skulle jag kanske inte ha skrivit den berättelse jag jobbat med under det senaste året. Det som på riktigt kanske blir min tredje roman. Min skärgårsfeelgood som jag jobbat med under Författarskolan och min handledares vakande öga.

Utan henne och kursen tror jag förresten inte att jag hade skrivit ett ord efter refuseringen jag fick i januari. Det är så lätt att ge upp, att låta bli. Lyckligtvis hände det inte denna gång.

Var, när och hur det manuset blir till bok – om det blir till bok – vet jag inte. Men jag vet att jag lagt ner hjärta och själ i den texten. Manuset är bra, men det kan bli bättre. Jag vill bli bättre. Vill inte tro att jag kan och vet, det vill jag nog aldrig känna.

Det finns alltid utrymme för utveckling.

Och kanske är det just därför som jag vill sluta skynda. Jag har haft så otroligt bråttom med mitt skrivande och nu vet jag inte längre vad brådskan handlar om.

Fem år sedan debuten känns som en livstid, samtidigt som jag vet att det är en kort period i den långa författarkarriär jag planerar. Fem år som gett mig mycket men också krävt mycket av mig. Som prövat mig gång på gång. Det är som att mitt skrivande vill försäkra sig om att jag verkligen vill just detta och inget annat.

Är du riktigt säker, är du?

Jag vill skriva

För fem år sen trodde jag nog att mitt författarskap hade utvecklats mer (snabbare?) än vad det har gjort. Jag hade nog tänkt att jag skulle vara medlem i Författareföreningen, att jag skulle ha skrivit fler romaner och allt det där. Att det skulle gå mäta i antal prestationer. Som om någon annan än jag ens håller koll eller räknar.

Som om någon annan har lika bråttom som jag.

Medan jag svalt besvikelser av allt det som inte hänt har det börjat hända annat. Jag har börjat hålla i skrivarkurser. Jag har börjat skriva ett inspirationsbrev om skrivande som i dagsläget når över 500 personer.

Och jag har skrivit en bok om skrivande som utkommer på ett svenskt (!) förlag. En riktig bok om skrivande på ett riktigt förlag. Skriven av mig!

Inte en chans att jag då för fem år sedan ens tänkte tanken på att hålla skrivarkurser eller än mindre att skriva om skrivandet, men nu är detta min verklighet.

När man tänker på sina drömmar och förhoppningar är det så lätt att se allt som inte blev, istället för att fokusera på allt det som kom som en överraskning.

Jag är inte där jag ville vara, men jag är högst antagligen på en mycket bättre plats.

Mitt mål för de kommande fem åren är att leka med ord, genrer och texter. Utforska möjligheter, prova mig fram och se vad det kan bli. Kanske ingenting, kanske något fantastiskt.

Jag vill plocka upp min deckare jag påbörjade under NaNoWriMo ifjol, jag vill fortsätta skriva den bilderbok jag haft i tankarna i flera år, jag vill skriva fler essäer, jag vill skriva en ungdomsroman (baserad på en idé jag fick i fredags). Jag vill skriva och förverkliga tusen andra idéer jag inte ens vet om i nuläget men som jag vet att kommer dyka upp.

Jag vill jättemycket, men jag vill inte skynda. För jag har inte bråttom.

0

4 svar

  1. Jag känner så igen mig i dina tankar. Har alltid drömt om att få skriva och har nu äntligen debuterat. Vill så gärna skriva och utvecklas. Helst nu. Helst igår. Får nog jobba på det där med att inte ha så bråttom jag också.
    Ha det bra och lycka till med dina framtida projekt!

    1. Tack Lenita för din fina kommentar och GRATTIS till debuten, vad fint! 🥳

      Hoppas du hittar ro att inte skynda framåt.

  2. Så intressant att få ta del av dina tankar! När jag hållit i en bok, har jag aldrig tänkt på allt det du beskriver. För en vecka sedan, fick jag en bok på posten. En bok som är skriven dels på intervjuer om mitt liv och jag har fått läsa igenom den åt författaren. Jag har fått en liten, liten insikt i hur det kan vara. Ni författare är otroliga! 👏🥰

    1. Tack Miina för din kommentar! Fint om jag kunnat öppna upp kring författarskap – sen är det ju bara mina tankar, men det är säkert också rätt universellt.

      Och vad roligt att du fått medverka i en bok, stort grattis för det. 🥳

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hej!

Det är jag som är den där Kugge som skriver, men på riktigt heter jag Michaela von Kügelgen (ifall du undrar varifrån det där med Kugge kommer). 

Jag är författare, frilansjournalist och företagare bosatt i Helsingfors, Finland.

Du har hittat till rätt sajt om du tycker om att skriva, kanske drömmer om författarskap eller är företagare. 

Det här hörnet av internet handlar nämligen allra mest om att skriva och driva företag – ur mitt perspektiv.

Mina böcker

Relaterade blogginlägg

Berlin

Jag mötte våren i Berlin

”Va, är du inte i Berlin?””Hur var Berlin?” Nu är det över en månad sedan jag kom hem från vårens resa till Sverige och Berlin. Den första tiden tillbaka i Helsingfors fick jag förvånade frågor av människor som

Läs mer »
företag & frilans

Kugge inleder sitt tionde verksamhetsår som företagare

I nio år har Michaela ”Kugge” von Kügelgen framgångsrikt drivit sitt företag. Efter sju år som Pinions kb heter företaget numera Kugge skriver AB. Ett namn som väl beskriver det von Kügelgen i första hand gör – skriver.

Läs mer »