63 000 ord in – dags att backa bandet

I maj ifjol skrev jag de första orden på en ny roman som jag fick idén till några månader tidigare. Än så länge går manuset under arbetsnamnet Den första sommaren och handlar om det fiktiva vandrarhemmet Villa Hilda på den fiktiva ön Halsterö i Stockholms skärgård. Romanen berättas ur två perspektiv – Thomas och Louise.

Thomas är den finlandssvenska journalisten som tiden sprungit förbi. Han har jobbat en längre tid i Sverige men frilanskarriären har varit i en nedåtgående spiral. Louise är den skånska före detta tv-kocken som numera jobbar som telefonförsäljare och försöker skriva en roman. Nästan av en slump får de båda jobb på Villa Hilda över sommaren.

Då i maj ifjol blev det bara två scener skrivna (drygt 2 000 ord) och det egentliga skrivarbetet började i augusti. Eftersom jag själv älskar att läsa om andras skrivprocess tänkte jag att nu ska gå igenom vad som hänt vilken månad och vad som händer härnäst.

Augusti
Jag skrev 21 500 ord och skickade en ansökan till Författarskolan. I slutet av månaden blev jag antagen, hurra!

September
Jag redigerade min chicklit och jobbade inte alls på feelgooden.

Oktober
Jag skrev drygt 7 000 ord, skrev ett slags synopsis och det var dags för första helgen av Författarskolan.

November
Jag fokuserade på min deckare under NaNoWriMo och skrev inget alls på detta. Jag hade mitt första textsamtal med min handledare Mia Franck som läste de cirka 30 000 ord som fanns då. Hennes omdöme? Att jag kunde stryka en stor del av det jag skrivit dittills. Hade hon rätt? Ja!

December
Jag skrev 5 000 ord och det var dags för andra kurshelgen med Författarskolan. Också andra textsamtalet när Mia tvingade mig att tänka på mina karaktärer. Vem är det jag egentligen skriver om?!

Januari
Jag skrev 19 000 ord och hade äntligen träffat rätt ton. Åtminstone om vi ska tro på Mia som var väldigt ivrig. Här nånstans kändes det också ganska kul. Romanen och karaktärerna började kännas mer levande.

Februari
Jag skrev 11 500 ord och hade ytterligare ett uppmuntrande samtal med Mia. Här tappade jag ändå helt klart lite fart när jag insåg att jag börjar närma mig slutet – vilket gjorde det överraskande svårt. Jag drog ut på det och drog ut på det …

Mars
Jag skrev knappt 9 000 ord och nu började det bli riktigt segt. Ju närmare jag kom slutet desto svårare blev det. Jag som skriver kronologiskt från början till slut insåg att jag saknar en del scener tidigare i manuset och det kändes rent ut sagt meningslöst att skriva ett slut som jag ändå skulle vara tvungen att skriva om.

Och nudå?

I dag har jag suttit på mitt kontor och läst igenom det jag skrivit hittills. För tillfället har jag 63 000 ord skrivna – totalt räknat är det ännu mer, men jag har redan strukit nästan 13 500 ord (på inrådan av Mia). Och mer lär det bli.

I dag kom jag 40 procent in i manuset. Så roligt att läsa den text jag skrev under förra hösten. Så mycket jag knappt minns. Dessutom massa ologiska grejer. Detaljer som jag glömt bort eller ändrat längs med vägen. Min främsta tanke är att det i början fortfarande finns mycket som jag behöver tighta till och stryka. Jag behöver också förtydliga mina karaktärer och ge berättelsen och karaktärerna ett tydligare driv redan får start.

I morgon ska jag fortsätta läsa och hoppas att jag hinner läsa ut det jag skrivit hittills. Den här gången läser jag på min Kindle och antecknar tankar på min ReMarkable – i stället för att läsa på ReMarkable och anteckna i marginalen (som jag brukar göra). Nu antecknar jag kort tankar om varje scen och dels allmänna tankar som dyker upp och är ”tvungen” att strunta i att anteckna små grejer.

I den här läsningen fokuserar jag alltså inte på stavfel eller andra små detaljer (såsom dialog, miljöbeskrivning osv) utan försöker tänka på dramaturgin som helhet, det som behöver tightas till eller strykas. Och när jag läser vidare i morgon lär jag komma in på de bitarna där det finns stora luckor och där jag helt enkelt behöver kötta ut det. Eller blåsa upp ballongen som Monika Fagerholm (den andra kursledaren på Författarskolan) brukar säga.

Det fina med att jag haft så många samtal med Mia är att jag längs hela processen fått och varit tvungen att diskutera det jag skriver och hur jag ska skriva ännu bättre. Så det finns en hel del tankar om vad jag behöver göra och vilka scener som jag måste lägga extra krut på.

Trots en hel del brister känner jag ändå, så här 40 procent in i min läsning, att det här kan bli bra. Kanske riktigt bra.

Har du frågor om min skrivprocess? Jag svarar gärna!