fbpx

Jag tror de kallar det livet

Hej hej i alla stugor där ute. Det är en rätt trött, men mycket nöjd von Kügelgen som skriver här. Den här våren har varit extra allt. Så mycket som hänt samtidigt som inget hänt. Den här coronavardagen som gör en galen samtidigt som det just blivit en rätt så monoton vardag.

(Men! Nästa vecka kan jag boka vaccintid, halleluja!)

I dag, efter sjätte träffen med min kurs Sommarskriv, känns det nästan omöjligt att förstå att jag för ett halvår sedan inte ens visste att jag under våren skulle hålla i inte bara en, utan två (!) olika skrivarkurser. Att jag skulle skriva och släppa en skrivarbok som människor faktiskt vill köpa.

Och att allt det här känns så självklart. Och mycket självvalt.

Två olika människor har under den gångna veckan sagt åt mig att det är så häftigt att jag gör precis det jag alltid drömt och det jag vill göra. Visserligen vet jag inte om jag på ett medvetet plan drömt om att bli kursledare eller om att skriva en peppig skrivbok, men jag har redan länge haft som mål att hjälpa andra människor och göra deras liv roligare.

Nu funderar jag nästan varje vecka hur jag kunde ta det jag påbörjat ett steg vidare. Hur kan jag hålla i fler kurser? Vilken typ av kurser? Kunde jag börja kalla mig skriv-PT helt på allvar och finns det nån som skulle köpa mina tjänster? Vilka skulle de tjänsterna vara? Vad skulle de kosta?

 

Den här buketten fick jag skapa i måndags på Studio Frö. Läs mer om det här.

Den här buketten fick jag skapa i måndags på Studio Frö. Läs mer om det här.

 

Samtidigt som alla dessa tankar snurrar har det trillat in nya kunder och uppdrag som gjort att ekonomin hålls flytande. Roliga uppdrag! Och så pass välbetalda att jag kunnat anlita människor för att hjälpa mig med projekten. Ganska småskaligt visserligen, men jag känner att det är nåt jag vill göra mer av. Samarbeta kring också mindre projekt. Ta hjälp av andra proffs.

Jag vet att det finns många som hatar det här uttrycket, men det känns som att jag under den här våren verkligen har levlat i livet. Kommit upp några nivåer, lärt mig så mycket.

Men det är väl det som de kallar livet. Att utmanas och växa, att utvecklas.

I vissa fall gör man det för att man vill, i vissa fall för att yttre omständigheter tvingar utvecklingen på en. Den här våren har varit ett slags hybrid för mig. När min stora kund (och ekonomiska trygghet) trillade bort i januari fanns det plötsligt så mycket mer plats för annat. Jag säger fortfarande nej med jämna mellanrum, men kanske jag oftare säger ja till mig själv?

Och nu kan jag inte låta bli att fundera. Vad blir nästa steg? Vad har hänt om sex månader? För att inte tala om tolv? Hur det än blir känner jag på mig att det blir bra.

0

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hej!

Det är jag som är den där Kugge som skriver, men på riktigt heter jag Michaela von Kügelgen (ifall du undrar varifrån det där med Kugge kommer). 

Jag är författare, frilansjournalist och företagare bosatt i Helsingfors, Finland.

Du har hittat till rätt sajt om du tycker om att skriva, kanske drömmer om författarskap eller är företagare. 

Det här hörnet av internet handlar nämligen allra mest om att skriva och driva företag – ur mitt perspektiv.

Mina böcker

Relaterade blogginlägg

drömmar

Ett halvårsbokslut

Idag har jag mer eller mindre gjort min sista arbetsdag innan semestern. Innan jag kan ta 100 procent ledigt är det lite småsaker att fixa. Jag ska lämna in redovisningen för stipendiet jag fick från Kulturfonden för Sverige

Läs mer »
livet

Vad är en blogg utan ord?

Jag skulle vilja säga att det var med bloggen som allt började. Det är sanning med modifikation. Allt började mycket tidigare. Jag var blott fem år och drömde om att bli författare. Om att skriva historier. Om att

Läs mer »