Om självförtroende och stipendier

Under det senaste året har jag jobbat med mina romaner mer målmedvetet än kanske någonsin. Jag har lagt upp tydliga mål och jag har börjat ta mitt skrivande på ett större allvar. I stället för att skriva i slutet av dagen, i mellanrum och som ”hobby” har jag börjat se skrivandet som lika viktigt som allt annat jobb jag gör.

Jag har gett skrivandet mer plats.

Fastän skrivandet i sig har gått bra har det senaste året varit mentalt tungt. Det jobbigaste är att det finns så mycket jag inte kan påverka. Det finns så många beslut och besked jag måste vänta på och som jag egentligen inte kan göra något åt. Jag kan bara vänta.

Flera gånger har jag tänkt på ett citat ur Karin Erlandssons bok Alla orden i mig (läs min recension!). I sin skrivdagbok skriver hon om att hon läst en blogg där bloggaren skriver om alla nej hon har fått och att det är länge sedan hon själv fått ett nej. Att det nuförtiden är hon som säger nej.

Det är min blogg och mina nej hon refererar till.

Och som jag önskar att jag en dag ska få tänka på samma sätt som hon. Att det är jag som börjar säga nej (eller kanske snarare att andra börjar säga ja!), i stället för att det är jag som väntar och våndas och hoppas.

Speciellt den här våren har varit tung och mitt annars goda självförtroende har sviktat. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt på att det är ren och skär galenskap att hålla på och skriva romaner när så mycket i hela processen är osäkert. Jag vet inte hur många gånger jag tvivlat på mig själv och mitt författarskap på sistone.

Att då plötsligt bli beviljad ett stipendium på 7500 euro är som att vinna OS-guld.

I torsdags fick jag alltså veta att jag beviljats ett fyra månaders stipendium av Centret för konstfrämjande. Jag blev så chockad att jag knappt vågade tro på det, men långsamt sjönk det in. Jag har fått ett stipendium för att någon tror på mig och mitt skrivande.

Och där och då låstes något upp i mig. En del av det jobbiga skuffades undan och gav plats för hopp och ny energi.

Tänk att ett stipendiebesked kan göra så mycket? Mitt tvivel har inte försvunnit totalt (det gör det väl aldrig), men jag har ändå en känsla av att det jag pysslar med är värt något. Att det inte är helt galet att lägga en massa tid och energi på att skriva.

Att jag kanske kan skriva.

Dessutom hade jag dagen innan jag fått beskedet sagt till Jennifer att jag i god tid vill göra upp en plan för hösten, för i höst vill jag skriva. Mycket. Men när vi pratade om det var jag oroad för ekonomin och undrade hur allt skulle gå ihop rent praktiskt. Tack vare stipendiebeskedet är hösten räddad ekonomiskt och jag behöver inte jaga jobb.

I höst kan jag skriva. I höst ska jag skriva. Jättemycket.