Gästblogg: Axel Åhman om att skriva ensam och i grupp

I dag bjuds ni på något extra speciellt här på bloggen, jag har nämligen den stora äran att presentera ett gästinlägg av författaren, komikern och journalisten Axel Åhman!

Om att skriva ensam och i grupp

Oavsett vad jag gör professionellt så skriver jag. 

Jag har alltid varit en som gillar att skriva och därför bestämde jag mig för att bli journalist. Det var ett sätt att få skriva, men ändå ett tydligt YRKE. Ett riktigt jobb. Inte som författare, musiker eller komiker. Vilket jag också är idag. Men just då var det här med en proper yrkestitel med något så när goda utsikter för arbete viktigt. 

Jag ville kunna säga åt fammo vad jag skulle bli och jag ville att hon skulle förstå det direkt. 

”Jag ska bli en sån som skriver i tidningen eller pratar på radio fammo!”

 Tydligt och klart, men ändå brett svängrum och kreativt. 

Sen hände det där med humor och fiktion. Verkligheten fick svårigheter att konkurrera med fantasin. 

Sortera idéer och paketera rätt

När du skriver humor, och allt annat för den delen, är paketeringen avgörande. Med paketering menar jag att du får förmedlat rätt sak till mottagaren. Skämtet blir förståeligt, låten blir catchy eller novellens språk lyfter berättelsen ytterligare ett snäpp.

För att kunna paketera bra måste du först sortera dina idéer till rätt fack. Efter det får du försöka förvalta dem på bästa sätt, beroende på hur du ska framföra dem till publiken. 

Jag har olika fack för låtidéer, för karaktärer, för koncept, för skämt jag själv kan berätta och för skämt en karaktär kan berätta. Jag funderar på vad som kan tänkas passa till en novell, kanske en roman? Eller en pjäs? 

Ibland är det väldigt svårt att bedöma vad som hör hemma i vilket fack, men det brukar falla på plats. Du måste testa dig fram. 

Det är bra med många idéer, men låt dem inte bli ett hinder för att komma igång. Välj ut en, lyft fram den i ljuset och ta tag i den. Det är enda sättet att få reda på om den är något att ha och i så fall vad. 

När du kommit dig en bit med idén, listat ut vad som finns där och vad du eventuellt kan göra med den så kan du börja paketera den. 

Skriv, skriv om, fila. Redigera. Börja om, skriv bättre. Fråga en kompis om feedback. Testa dig fram. I det stora hela är det samma process, oavsett om du skriver en roman eller ett skämt. 

Olika format

Det bästa med mitt arbetsliv är att jag får jobba i så olika format. Det passar mig och det passar mitt sätt att se på material: 

Du ska alltid berätta historien på bästa möjliga sätt och du ska inte slösa någons tid. 

Jag har lärt mig att anpassa det jag gör till formatet vi har för dagen. Jag betonade nyss vikten av att sortera i rätt fack, men ett life hack är att vissa idéer hör hemma i flera fack. En berättelse kan likna en annan, men ändå skilja sig åt massor beroende på formatet du berättar den i. 

En låt och en novell är till exempel ganska lika varandra om du ser på berättelsens struktur. Vi tar exempel av en av KAJs låtar, Vems pojk e do?

Vers 1 till refräng 1. 

Gun-Maj handlar på butiken. allt är som vanligt. Hon känner alla.

Hon ser en person hon inte känner igen, vem kan det vara? 

Det är ingen hon någonsin sett förut, hennes världsbild är i gungning. Hon försöker lista ut vem han kan vara. 

Vers 2 till refräng 2.

Hon ligger vaken på natten och försöker lösa gåtan. 

Hennes liv domineras av mysteriet. 

Hon kan inte vila förrän hon får reda på VEM HAN ÄR. 

C-del till sista refräng. 

Gun-Maj går till sin vän Marianne som vet allt om alla. 

Marianne vet att den mystiske mannen är en finne. 

Gun-Majs liv kan återgå till det normala. Hon vet nu att han inte bor i kommunen, han har bara sommarstuga där. 

Äntligen kan hon vila och återgå till sitt stillsamma liv där hon vet allt om alla. Universum är i balans.

Här händer alltså EN enda sak egentligen. Gun-Majs världsbild rubbas och hon försöker lösa det bagatellartade mysteriet med den okände mannen. Jag kunde lätt ha gjort den här berättelsen till en novell också, på i princip samma dramaturgiska båge. Det skulle ha blivit samma berättelse men ändå helt annorlunda. 

I låten berättar vi historien som ett boyband i Gun-Majs fantasi, om jag skrev den till novell skulle den vinkeln inte alls komma till sin rätt. Däremot skulle jag komma ännu djupare in i Gun-Majs tankar. 

Varför är hon så besatt av detta? Är det något hon själv döljer? Är hon otroligt ensam? Har hon något mot finskspråkiga? Varför i så fall? 

Jag tror att det fortfarande skulle bli en ganska komisk berättelse, men våra känslor för Gun-Maj skulle troligen bli ömmare eftersom vi skulle få en bättre inblick i hennes liv, vanor och tankar.

Hoppa mellan projekt

Sen är det klart att det är ganska utmanande att hoppa mellan projekt. Sedan ett år tillbaka jobbar jag kontorstid med att skriva en musikal (jag vet, så jävla bortskämd) vilket gör att all min skrivtid på egna projekt blir på kvällar och helger. Så har det i princip alltid varit, jag har aldrig jobbat heltid med att skriva skönlitteratur, men jag drömmer om att göra det någon gång i framtiden. 

Jag har ganska lätt att ställa om, det är som sagt något som kommer med att jobba som jag gjort. Det blir lätt att switcha mellan format. Det är ju vad vi gör hela tiden när vi skriver musikal också. Filar på låtar, scener, storyline och fattar beslut om allt från praktiska scenlösningar till mönstret på scengolvet. Ibland allt på en dag. 

Ett visst mått av fokus är dock viktigt att ha. Vi strävar efter att göra en sak på en dag, eller åtminstone dela upp det i förmiddag/eftermiddag om vi gör olika grejer. 

Just musikalen är ett sånt mastodontprojekt att vi med KAJ försöker göra så lite annat som möjligt. Vi är skyldiga materialet och oss själva att ge det fullt fokus.

Optimalt blir mitt eget skrivande en avkoppling från det jag gör på dagarna, men så är det inte alltid. Det är däremot alltid en helt annan typ av skrivande. Uttryckssättet och verktygslådan är en helt annan. 

Plus den enorma skillnaden att jag gör det helt själv. 

Jobba ensam och i team

Att börja skriva egna historier var ett ganska stort steg för mig personligen. Jag visste inte om jag klarade av det ensam. Vad skriver jag ens då jag skriver själv? Det håller jag fortfarande på att ta reda på. En text i taget. 

När du skriver själv är ensamheten både den största för- och nackdelen. Du är ensam med alla beslut, på gott och ont. Du jobbar effektivare på sätt och vis, men har garanterat tråkigare. Det är som med allt annat, livsviktigt med balans.

Jag uppskattar att skriva själv som en motvikt till det väldigt sociala grupparbetet. Sen är det ju så att jag har en stor kärlek till det skrivna ordet och det jobbar vi med väldigt lite i KAJ, vi skriver massor ja, men vi skriver för att sedan framföra. Texten i sig är aldrig slutprodukten. Ibland vill jag bara gotta ner mig i text, utforska vägarna som dyker upp när fingrarna dansar över tangenterna. 

Kreativt jobb i team är otroligt givande. Men det går inte med vem som helst. Man måste synka. Jag jobbar med mina bästisar från HÖGSTADIET. Det är sinnessjukt att det går att göra tolv år efter att vi gick ut nian. Jag tror det är för att vi har en så stor förståelse för varandra, samma referensramar och oftast samma vision. 

Kommunikation är förstås A och O, vi är långt ifrån olympiska mästare i den grenen, men ganska bra funkar det oftast. Det viktigaste är att släppa egot så gott som det går. Den bästa idén vinner alltid för helhetens bästa, och då är det ingen skillnad vems den är.  

Vi människor är alla bra på olika saker, använd det. Olika synvinklar kan öppna upp en låsning i storyn eller i en karaktär. Släpp fram varandra, supporta där den ena är svagare och utvecklas ihop. 

Ha alltid sikte på det gemensamma målet, för om ni alla jobbar mot det blir berättelsen så bra som ni kan göra den.

På samma sätt som vi människor har olika styrkor har vi också olika sätt att tänka och jobba, någon behöver säga alla sina tankar högt, en annan kanske tänker bättre till pappers och i tystnad. Ta det i beaktande, annars finns det risk att många goda idéer blir osagda. 

Ännu ett exempel från hur vi jobbar i KAJ: När vi skriver musikalmanus har vi månader bakom oss av låtskrivande och filande på storylinen. Vi pratar oss fram till karaktärerna och berättelsens huvuddrag länge innan vi sätter ett enda ord dialog på plats.

När det är dags att faktiskt skriva ut scenerna väljer vi ut en, sätter oss i varsitt hörn av kontoret och skriver varsin version av samma scen.

Sen läser vi upp våra versioner, diskuterar och lyfter upp vad som är bra med dem. Vi väljer den med bäst helhet och struktur som grund och lyfter in de bästa replikerna, skämten och idéerna från de andras utkast. När vi gör version två och tre finns inte längre en persons variant kvar, då har den blivit vår gemensamma vision. 

Så länge man jobbar för att berätta den bästa möjliga berättelsen, och delar visionen om vad det är, så är kreativt arbete i grupp svårslaget.

Viktigast är att du skapar, i vilken konstellation och form som än råkar passa dig. Vill du skriva eller skapa, bara gör det. Skippa ursäkterna. Allt är ändå skit i början och om du inte börjat så finns det ju inte ens. Det är alltid värt att ta reda på vilken första skitversion just du går och grunnar på.

Vem är Axel?

Mitt namn är Axel Åhman och jag är författare, komiker och journalist. De flesta känner till mig som en av medlemmarna i humorgruppen KAJ. För snart ett år sedan, i slutet av mars 2020, debuterade jag med min första bok, novellsamlingen Klein och nu jobbar jag på musikalen Botnia Paradise som har premiär till hösten på Wasa teater.

***

Tusen tack Axel för ditt gästinlägg! Så spännande att få ta del av olika delar i skrivprocessen och hur det fungerar när du jobbar ensam vs tillsammans med andra. Du som är nyfiken på både Axel och mig ska kolla in tävlingen jag har på Instagram. Där kan du vinna både Axels novell Morris och min essä Att överleva ett brustet hjärta som utkom hos En liten bok tidigare i år.

P.S. Tyckte du det var kul med gästblogg? Klicka gärna på hjärtat eller skriv en kommentar om vem du skulle vilja ha här som gästbloggare?

0