Kvällen den 11 mars i fjol skrev jag på Facebook att jag funderar på att flytta fram min releasefest. Nästa dag, efter regeringens första coronapresskonferens, fattade jag det slutliga beslutet. Då skrev jag så här på Facebook:
Nu har jag valt att flytta fram min releasefest. Jag har sett fram emot den här festen i flera år, så att vänta lite till är väl inget problem? En bok kan man ju fira när som helst!
Snabbspola ett år framåt. Ingen fest ännu heller. Och inte många andra fester för den delen heller. I stället en vardaglig coronakoll. Om någon konstaterar att det var ”få fall” på en måndag kontrar jag med ”så är det alltid på måndagar”. Utöver det har jag stenkoll på hur många vaccinerade vi har, hur många som är inlagda på sjukhus och hur diverse coronarelaterade ärenden fortskrider. För exakt ett år sedan hårdbevakade jag medierna ännu mer och kunde knappt sova.
Så galet att vi levt ett år med det här nu.
Så galet att det blivit vardag med munskydd, handsprit och inga kramar. Så sorgligt att man inte kan träffas ett stort gäng och fira livet eller bara äta en god middag.
Jag vet inte när livet kommer att återgå till det vanliga, men just nu finns ändå flera ljusglimtar. Vaccineringstakten ökar, det finländska vaccinet ska snart börja testas (men det dröjer ändå till årsskiftet innan vi har det). Och framförallt: våren och sommaren är på väg. Tänk att vi klarade oss genom en coronavinter?
Eller klarade och klarade.
Jag vet att det finns massvis med människor som mår dåligt. Jag sörjer för alla elever och studerande som inte kan få gå i skola och studera som vanligt. Jag sörjer för alla dem som är helt ensamma i pandemin, som inte har något stöd eller nätverk. Som kanske inte kramat någon på ett år.
Samtidigt är jag tacksam för varenda en människa i vården som sliter. För alla andra som jobbar i samhällsnödvändiga yrken och inte kan mysjobba på distans från stugan. För alla lärare och pedagoger som gör sitt bästa för att ungdomarna ska lära sig det de behöver.
Det finns också en inneboende oro – vad kommer det här att ha för konsekvenser på lång sikt?
Hur mycket ökar polariseringen och klasskillnaderna? Kommer vi att se en förlorad generation eller klarar de unga (och andra utsatta) av att hitta ny livsglädje och motivation nu när det vänder? Många frågor, ytterst få svar. Men jag känner ett försiktigt hopp.
Åtminstone har vi gått från att hamstra toapapper till att hamstra vaccin. Och det är väl alltid något.
0
