Ett äkta julmirakel

Jag antar att jag ger en bild av mig själv som väldigt organiserad och skötsam människa som har koll. Men också jag kan vara lite av en kaosmaskin och klåpa riktigt rejält.

Eller moka som man skulle säga på finlandssvenska.

Det senaste klåpet skedde igår kväll när jag cyklade hem från träningen. Jag hade min telefon och cykelnyckeln i jackfickan och jag drog inte igen dragkedjan. Jag tänkte faktiskt på det när jag cyklade iväg, att det kanske inte är så smart, men eftersom jag hade tjocka vantar på mig borde jag ha stannat cykeln för att dra igen dragkedjan och det orkade jag inte med.

Men det borde jag självklart ha gjort.

För när jag kom hem och skulle låsa cykeln hittade jag inte nyckeln någonstans. Och inte min mobil heller! Klockan var då redan över 21 och jag var trött, hungrig och svettig men insåg att jag inte har något annat val än att cykla tillbaka längs den väg jag cyklat hem.

Jag cyklade ungefär halvvägs, såg inget och bestämde mig för att vända hem igen. Lyckligtvis hade jag hemnyckeln i en annan ficka så jag kom in i lägenheten (Markus var på jobb och skulle inte vara hemma förrän vid elva). Jag bar upp cykeln två våningar och klämde in den i vår trånga hall, drog av mig gummistövlar och regnbyxor och gick fram till datorn.

Eftersom jag inte har en iPhone var jag osäker på om jag har nån ”hitta min telefon”-funktion, men lyckades efter ett tag googla mig fram till Googles (!) egen tjänst. Den visade dock inte exakt var mobilen var, utan ringade in ett ganska stort område, och när jag bad Markus (som var på jobbet) att ringa min mobil svarade ingen. Den var naturligtvis också på ljudlöst.

Via tjänsten kunde jag blockera min telefon. Det smarta var att jag också kunde skriva ett meddelande som syntes på skärmen och fylla i Markus telefonnummer.

Om någon skulle hitta telefonen kunde hen alltså se meddelandet och ringa till Markus.

Jag vågade ändå inte chansa att nån skulle hitta telefonen så jag åt snabbt lite kvällsmål, tog på mig en extra tröja, bar ner cykeln för trappan och cyklade tillbaka samma väg som jag kom. Hela vägen tillbaka till hallen i Brunakärr cyklade jag men såg inte skymten av varken mobil eller nycklar. Ännu på vägen tillbaka cyklade jag väldigt långsamt men såg inget. Plus att det var mörkt, en massa blöta blad på marken och det kändes bara hopplöst.

När jag kom hem och öppnade datorn igen fick jag veta att någon hade ringt Markus från min telefon! Och han skulle åka efter den på vägen hem från jobbet!

Han visste dock inte om hon som hade plockat med sig mobilen också hade hittat nycklarna. Tyvärr visade sig att hon inte hade gjort det, men berättade var hon hade hittat mobilen och så åkte världens snällaste Markus dit och försökte med hjälp av mobilens ficklampa hitta nycklarna.

Tydligen såg hans verksamhet så suspekt ut att polisen (!) kom fram till honom och frågade vad han riktigt pysslar med. Han berättade att han letar efter sin flickväns borttappade cykelnyckel (ehehe), fick visa sitt ID och lite hjälp av polisens något bättre ficklampa, men nycklarna var envist försvunna.

Lyckligtvis har jag ett extra par nycklar så ingen större skada skedd. Värre hade det varit om mobilen hade försvunnit.

Och igår, när jag inte ännu visste hur det skulle gå, tänkte jag bara på vilken tur det är att jag bor i Finland. Här finns ärliga och hederliga människor. Och jag tror ju också att cykelnyckeln ännu dyker upp.

För visst är det här lite av ett äkta julmirakel?

PS. Vill du läsa om fler gånger jag klantat till det rejält? Här finns en topp-5! 😆