Detta måste väl ändå vara den mest uttjatade av alla skrivregler: en bra bok bygger på gestaltning. Eller mer känt på engelska: show, don’t tell. Alltså i stället för att skriva ut ”Stella är arg” så ska jag få läsaren att förstå det. Kanske klampar hon omkring i lägenheten, slänger saker omkring sig, skriker, kokar över?
En mycket enkel förklaring av gestaltning är att man ska undvika adjektiv och adverb, men jag tycker faktiskt att det är en för enkel förklaring. Däremot är det en superbra övning att skriva en text helt utan adjektiv, då blir man nämligen tvungen att skriva fram (alltså gestalta) alla känslor.
Hur blir texten om du inte skriver att någon är ledsen, arg eller överlycklig? Hur visar du för läsaren att det är just dessa känslor karaktären känner?
För att slänga in en metafor så ska du inte berätta för läsaren hur hen ska gå längs fram en väg eller stig, utan ge ledtrådar så att hon hittar fram och är nyfiken på att komma i mål.
Samlar på verb
Jag brukar säga att jag samlar på verb (mycket bildligt talat, har ingen lista eller så), men alltså jag samlar på bra verb för att kunna beskriva olika händelser. Och ett riktigt bra verb är ibland det enda man behöver.
Sätter nån ner sig i stolen? Eller kanske dunsar? Hasar? När jag skriver har jag också alltid en flik i webbläsaren öppen för Synonymer.se. Senast i dag ville jag hitta ett alternativ till stöna, som sedan faktiskt resulterade i att jag strök ordet helt.
Men gestaltning är knepigt. Det går nämligen inte att gestalta precis allt – vissa saker måste man helt enkelt berätta – men då gäller det att välja vilka saker som är viktiga att gestalta och vilka som kan sammanfattas i en berättande ton.
Gestaltning kräver dessutom många fler ord än att bara rakt ut säga hur saker och ting är. För att gestalta ”Stella är arg” behöver jag antagligen flera meningar.
Varför bli Stella kär?
Grejen med gestaltning är att läsaren själv ska få förstå att Stella är arg. Ingen vill bli skriven på näsan. Men det är svårt, tycker jag!
Själv tror jag att gestaltning handlar mycket om att läsaren ska förstå varför en karaktär agerar på ett visst sätt. Till exempel i min chicklit så blir Stella rätt förtjust, men varför blir hon det? Det räcker liksom inte att jag skriver att killen är snygg och att det pirrar i hennes mage om läsaren inte fattar vad som orsakar dessa känslor? Då får jag helt enkelt jobba med att visa läsaren hur och när och varför Stella blir kär. Att bara berätta det för läsaren räcker inte. Eller det blir i alla fall inte en speciellt bra roman.
Det här är faktiskt något jag kämpat med nu de senaste dagarna. Hur ska jag gestalta den där förälskelsen som växer fram? Varför faller de för varandra? Vad är det som lockar och drar hos den andra? Det är svårt men också kul.
Hur känner du inför gestaltning? Tycker du att det är lätt eller svårt?
Det här inlägget var en del av SKRIVSOMMAR som Ellen och jag höll i under sommaren 2020.
