En stor del av skrivandet handlar om att övervinna det ständiga motståndet. Åtminstone för mig. Och det är så paradoxalt. Jag älskar att skriva, har alltid gjort det och nu får jag göra det och nån till och med betalar (!) för det och så trilskas jag ändå. Varför kan det vara så jobbigt att sätta sig med texten?
Den här veckan har motståndet hela tiden funnits med mig, men jag har tvingat mig själv att sätta mig ner, öppna Scrivener och bara börja. Efter att tidigare i veckan ha kommit på en massa grejer är det mycket som måste skrivas om men just nu tycker jag faktiskt att det är kul. Och det bästa är att jag känner hur mycket bättre texten och hela premissen blir. Ah!
Det känns faktiskt som att jag äntligen hittat tillbaka till texten. På en Skrivsommar-träff var det någon som sa att man ska ”bo i boken” och jag tycker det var så bra sagt. För att kunna vara inne i texten så ska man faktiskt bo i den.
Redigering med otroligt god rabarberläsk. Smakade för första, men definitivt inte sista gången!
Jag har inte ännu lagt upp nån deadline för mig själv, jag tänker att nu ska jag i allsköns ro låta texten utvecklas och bli bättre. För jag har än en gång påmints om hur roligt det faktiskt är att redigera. Många brukar hata redigeringsfasen och den är slitig – åtminstone för mig som skriver om flera gånger – men samtidigt är det så roligt att se hur texten växer fram och blir mer och mer det den ska bli.
Utan att tvivla det minsta kan jag redan nu säga att min chicklit kommer att bli min bästa bok hittills.
För just mig är det naturligt att det blir så. För varje bok blir jag litelite bättre och kan utnyttja mina nya lärdomar i skrivandet. Som författare är man nog aldrig färdig och jag älskar att utmana mig själv och bli ännu bättre på att skriva. Jag vill ju bli bättre!
Ibland kan jag vara frustrerad över att bokbranschen är så långsam (kanske främst för att det faktiskt tar rätt länge att skriva en bok), men så påminns jag om hur mycket som hunnit hända redan och hur långt jag kommit.
I dag påminde Facebook mig om att det gått exakt tre år sedan releasefesten för Vad heter ångest på spanska? på Tenho. Det är en av de allra finaste och lyckligaste dagarna i mitt liv, jag minns fortfarande hur glad, nervös och framförallt stolt jag kände mig den dagen. Och alla vänner och nära och kära som firade min bok tillsammans med mig. Kände mig helt överöst av kärlek från alla håll! <3
Samma dag hittade jag dessutom min bok för första gången på Akademen och såg att den låg bredvid Kjell Westös nya roman. Wow! Och om inte allt detta var nog så blev jag också intervjuad i tv-programmet Efter nio. (Visst har jag berättat att första gången Markus träffade mina föräldrar frågade de honom om han hade sett intervjun och när han sa nej satt vi sen alla tillsammans i soffan och kollade, eh.)
En mycket självisk del av mig sörjer att den planerade releasefesten för Nationen på Nylle inte blev av i mars, men jag försöker påminna mig själv om att det blir fler böcker och fester. Nu ska jag bara skriva klart först! Eller bara och bara, hehehehe.
0
2 svar
Jag skriver för tillfället på min magisteravhandling och känner så igen mig i din text. Varje dag kämpar jag också med motståndet att skriva och får verkligen tvinga mig själv till att faktiskt göra det. När jag väl kommer igång kan det stundvis vara riktigt roligt att skriva och jag ser hur texten småningom blir bättre och mer enhetlig. Och det bästa av allt, i höst blir jag äntligen behörig lärare! Men tack, så skönt att höra att andra också kämpar på med sina texter och sitt motstånd oberoende vad det är tänkt att slutresultatet ska bli!
Ja jag tror nog det är en av de mest universella känslorna när det handlar om skrivande. Stort lycka till med din avhandling och grattis på förhand till examinering. Lova att fira stort, va? Bara den där jävla pandemin tillåter det!