fbpx

Längtan efter något, vad som helst

Jag är så himla rastlös just nu. Alltså verkligen rastlös. Från djupet av min själ längtar jag efter att något ska hända. Något nytt. Vad som helst. (Okej inga dåliga nyheter, men annat.) Trots att det hela tiden händer mycket.

Jag har börjat jobba igen efter semestern och lever ett tillfälligt singelliv när Markus jobbar i Norge. Jag blev igår tillfrågad om jag kunde prata på ett evenemang och jag svarade ja, det är lite av ett drömuppdrag. Jag har författarbesök och träffar inplanerade. En releasefest inprickad i kalendern (18.9!).

Men allt är ju så osäkert. Det känns omöjligt att planera något när man inte alls vet vad som händer om en månad eller tre. Och det är nog där min rastlöshet kommer in. Det känns som att livet står stilla samtidigt som det ju onekligen fortsätter. Dessutom har jag ju inte ens något att klaga på. Liksom verkligen inte.

Men jag längtar som fan till Berlin, har börjat titta på husannonser (!) som besatt och känner att så mycket blir ogjort just nu. På hälft.

Trötta blommor från dagens promenad. Vet inte ens vad för slags blommor det är men tycker de är fina i sitt tillfälliga förfall.

Trötta blommor från dagens promenad. Vet inte ens vad för slags blommor det är men tycker de är fina i sitt tillfälliga förfall.

Det blir varken Berlin eller husköp i höst, men lyckligtvis blir det annat. Jag har två roliga egna projekt på gång, båda i samarbete med någon annan och dessutom helt oberoende av pandemin. Känns bra att få göra något eget kreativt som inte handlar om skönlitteratur. Och som blir av!

Och i dag tror jag att jag äntligen knäckt koden med min chicklit.

En orsak till att jag inte ville/orkade jobba med den under sommaren var nog att jag visste att det är något som skaver men jag visste inte riktigt hur jag skulle lösa det. Men nu tror jag att jag har hittat lösningen. Eller åtminstone en öppning för en lösning.

Sällan går ju en lösning att tillämpa så där bara på ett redan skrivet manus. Det uppstår liksom problem på vägen, detaljer och händelser som måste sitta rätt. Och mycket strykningar. Jag sörjer redan många av de älsklingar som får stryka med nu (bland annat hela den här scenen, tur att den ändå fick en publik på bloggen, hehe). Men det blir ju så mycket bättre av alla strykningar så det är värt det. Allt för texten.

Och! Jag har ju pysslat om här på startsidan. Blev mycket nöjd. Tror jag borde gå igenom alla undersidor ännu en gång och se till att all information är uppdaterad, men kanske det får bli senare i höst. Det viktiga för mig var att fixa startsidan. Så här ser den ut på datorn:

startsida kuggeskriver.png

Jag vill att den ska kännas fräsch, informativ och lockande. Du kan väl klicka på hjärtat om du tycker att jag lyckats med det?

I samband med uppfräschningen lyfte jag också mina skrivtips och företagartips tydligare. Ibland blir jag själv förvånad när jag läser gamla blogginlägg (hehe), så det finns många guldkorn där!

Nu ska jag sluta pladdra och hoppas på snabb återvändo till det här hörnet på internet. Tror nog jag saknat bloggen också men inte riktigt vetat vad jag ska skriva om? Men det löser sig. Som allt annat. Det får vi väl tro?

0

5 svar

  1. Tror verkligen SÅ många känner igen sig i det du beskriver just nu. Att visst, livet rullar, det är okej, men mycket av guldkanten är borta, och den guldkant som finns höljd i ovisshet. måste vara tydligare när man lever i en stor stad också, tänkre jag, storstadens tjusning är ju mycket pulsen och den där pulsen antar jag var borta stora delar av våren när allt var stängt? Här är det ju väldigt mycket samma som alltid liksom, förutom att turisterna hela sommaren varit från finska sidan och inte svenska (inte mig emot! tycker det är superkul!). Men saknar att åka på kurs till Sverige, i höstas var jag borta typ fyra-fem dagar per månad på kurs i Sverige och i våras blev de ju inställda. Det var verkligen en guldkant som försvann, stimulerande möten och konferens liksom, åka båt och tåg och sitta och snacka med kollegan om allt som behövde snackas om. Hoppas att smittotalen går ned i Sverige så att jag kan åka i höst.

    1. Ja man är ju sällan ensam i sina känslor. Jag märker att jag saknar handboll och sport så otroligt mycket. Det blev inget fotbolls-VM, inget OS, få se om jag själv får spela nån handboll i höst??

      Hoppas du snart får åka på kurs igen!! <3

  2. Jag känner definitivt igen det där med att längta efter att något skall hända. Något kul. Inget hemskt. Men något. Det känns liksom lite trögt ibland.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hej!

Det är jag som är den där Kugge som skriver, men på riktigt heter jag Michaela von Kügelgen (ifall du undrar varifrån det där med Kugge kommer). 

Jag är författare, frilansjournalist och företagare bosatt i Helsingfors, Finland.

Du har hittat till rätt sajt om du tycker om att skriva, kanske drömmer om författarskap eller är företagare. 

Det här hörnet av internet handlar nämligen allra mest om att skriva och driva företag – ur mitt perspektiv.

Mina böcker

Relaterade blogginlägg

företag & frilans

Kugge inleder sitt tionde verksamhetsår som företagare

I nio år har Michaela ”Kugge” von Kügelgen framgångsrikt drivit sitt företag. Efter sju år som Pinions kb heter företaget numera Kugge skriver AB. Ett namn som väl beskriver det von Kügelgen i första hand gör – skriver.

Läs mer »
skriva

Det skrivna året 2023

Att summera det skrivna året är en kär tradition här på bloggen. Lika mycket som jag vill summera året för att du som läsare ska få ta del av vad som hänt vill jag skapa ett eget arkiv

Läs mer »