Jag vet inte hur ni mår i dessa märkliga tider men den senaste veckan har jag varit tvungen att erkänna för mig själv att jag inte mår jättebra. Det är som att det ledsna landat i kroppen och vägrar försvinna.
Jag sörjer att jag inte får spela handboll och att det inte blir något Sjundeå cup i år, jag sörjer att jag högst antagligen inte får simma på simstadion i år, jag sörjer att jag inte kommer att kunna åka till Berlin (jag hade ingen plan, men jag brukar ju vara där varje sommar), jag sörjer att jag inte får bjuda vänner hem på middag, jag sörjer att jag inte får gå på kafé.
Livet just nu är faktiskt inte så roligt och då har jag det ändå väldigt bra ställt. I skrivande stund är vi på Markus sommarstuga och jag får titta ut mot en gråmulen sjö. Jag har helt lika mycket jobb som vanligt (alltså just lämpligt), Nationen har fått fina recensioner och allt är ju egentligen bra men ändå känner jag mig nedstämd.
Lyckligtvis finns också små glimtar av glädje. Faktiskt många, men det är som att glädjen aldrig håller i sig mer än en kort stund. Jag kan vara riktigt glad och upprymd men sen går det en timme eller en dag och så har den där glädjen inte längre plats i mig. För en som brukar vara nästan äckligt glad hela tiden är det här ett konstigt tillstånd, jag känner inte riktigt igen mig själv och längtar efter någon sorts normal vardag.
Men de där glädjeglimtarna då? Helgens skrivkurs. Promenader och samtal med vänner. Yogan. Skrivandet. Läsandet. Vårens första grillmat. Ett naket morgondopp i en kall sjö, helt ensam. Spela Carcassonne på Boardgamearena. Ha sushiträff på Zoom. Bada bastu. Kramas. Se en serie. Soliga dagar ute på landet.
Så det är ju inte bara bajs, men gud vad jag skulle vilja veta: när är det här över? Jag vet inte hur länge jag klarar av att hålla humöret uppe. Men än så länge så finns ju i alla fall små, små glimtar av glädje som påminner mig om att det finns mycket bra också. Det är bara lite svårare att komma ihåg det just nu.
0
6 svar
Alltså borde väl inte medge det men jag mår bra av isoleringen. Förstås är det vissa saker som är tråkiga: jag skulle vilja krama om mina brorsdöttrar. Men samtidigt är det så mycket som jag slipper göra. Slipper vara social, slipper ordna klassträff, slipper alla frestelser i butiker och kafeer. Samtidigt är det sorgligt att jag trivs bättre så här än med mitt vanliga liv. Hur har jag inte kunnat ordna mitt liv så att jag trivs med det? Varför skulle jag alls ordna klassträff, och tacka ja till jobb jag inte vill ha, och gå i butiker fast det gör mig trött, och gå på fest fast jag vill stanna hemma. Jättedumt.
Men tänk vilken lärdom du fått! Hoppas du kan organisera ditt post-corona-liv på ett sätt som funkar bättre för dig? 🙂
Åh gumman!! <3 Förstår din känsla, tror det är många som kan känna lite likadant. Vill bara springa hem till dig och ge dig världens största kram, tyvärr går det ju inte så skickar över den så här istället! När allt detta är över ska vi fira med världens mega fika! <3
Tack finis! <3 Längtar sååå efter att det ska vara över. Åtminstone på nåt plan. Kram!
Alltså jag känner så igen den där känslan. En stund känns allt bra men sen faller det igen och inget riktigt känns. Jag tror att just det att ingen vet hur länge detta kommer att hålla på är en del av det. Det skulle vara lättare att hålla upp humöret om man visste en slutdag.
Skickar dig en stor kram!
Ja ovetskapen är värst!! Men konstigt nog känns allt för mig lite lättare efter att jag skrivit om det på bloggen. När ångesten inte är bara min är den lättare att hantera. Kram tibax! <3