I tisdags hade jag en virtuell författarträff med StudOrg, alltså min gamla studentförening, och pratade mycket om skrivande och skrivprocess – och fick också många bra frågor. I något skede kom vi in på att jag började skriva Nationen 2014, men debuterade först 2017. Hur hänger det här ihop? Låt mig förklara.
Jag skrev råmanus för Vad heter ångest på spanska? under 2013. I oktober 2014 skickade jag in den till förlag för första gången och en knapp vecka senare började jag med råmanuset för Nationen och skrev första versionen under NaNoWriMo i november. Efter det bollade jag de här två manusen parallellt tills jag 2016 skrev ytterligare ett manus: min chicklit.
Så med andra ord har jag skrivit råmanus till både min andra roman och det som förhoppningsvis blir min tredje roman innan jag ens debuterat (rätt sjukt egentligen?). Det har också betytt att jag alltid har haft en text att “bara återgå” till – jag har inte behövt börja från noll efter att en bok blivit utgiven, vilket faktiskt har varit rätt skönt. Men nu tänkte jag då berätta kort om hur redigeringen av chickliten går.
Efter att jag skrev råmanus under NaNoWriMo 2016 rörde jag inte texten nästan alls (inte mer än att jag klipp och klistrade ett antal ord i ett Word-dokument för att bifoga i diverse stipendieansökningar) förrän jag läste igenom den från början till slut för ett år sedan. Efter det gjorde jag upp en synopsis (!) och hade en ambitiös skrivplan för april men blev nerdränkt i jobb-jobb och sen hände grejer med Nationen och min stackars chicklit fick ingen ordentlig uppmärksamhet förrän i november i fjol när jag åkte till Köpenhamn.
I januari och februari var det också ännu hel del slutkorr och sånt med Nationen, men efter att Nationen gått i tryck har jag bara haft ett manus att jobba med och det har jag faktiskt gjort! Jobbat med det alltså. Skrivit!
Det viktigaste för mig i min skrivprocess är att det inte får gå för lång tid mellan mina skriv- eller redigeringspass. Jag jobbar väldigt sällan mer än en timme per dag, men under den timmen får jag rätt mycket gjort (är mästare på att spruta ur mig ord). Den kontinuiteten har jag nu lyckats få till rätt bra. Jag har inte skrivit varje dag, men det har blivit ungefär fyra till fem pass per vecka. Det roliga är att Scrivener (missa inte mitt inlägg om skrivprogrammet jag använder!) för statistik över hur mycket man skriver:
Jag är ju en liten statistik/siffernörd och det är så otroligt tillfredsställande att se detta?! Siffrorna ni ser är alltså antalet nya ord i manuset. Jag har också raderat rätt mycket text – det handlar ju ändå om ett flera år gammalt manus som är skrivet under enorm tidspress, så det är mycket som är riktigt skräpigt – men de raderade orden syns inte i den här statistiken (jag har haft ett underdokument som heter “skräp” dit jag klippt och klistrat det jag vill radera för att veta hur många nya ord jag skrivit. Inte livsviktigt, men jag gillar att se hur arbetet går framåt. Jag är mer intresserad av hur mycket nytt jag skrivit än hur mycket gammalt jag raderat.
Den här gången har jag också testat en helt annorlunda redigeringsstrategi. För det första skrev jag som sagt en synopsis för ett år sen efter att jag läste igenom manuset. Jag stolpade alltså upp de viktigaste händelserna/scenerna och tänkte mycket på dramaturgi – hur ska jag få det här att gå ihop? Varför händer detta? Vad drivs Stella av? Vem är hon? Vem är alla andra? För att förenkla för mig själv och hänga med i tidslinjen har jag delat in projektet i veckor och varje vecka innehåller ungefär tre scener/kapitel på cirka tusen ord. Med andra ord har jag försökt göra det hela mer överskådligt och logiskt.
Som vanligt använder jag mig också av redigeringsfunktionen i Scrivener. Det betyder att all ny text jag skriver skrivs i en annan färg, den här gången valde jag rött. I och med att jag skriver om mycket så blir det också mycket rött, men det känns också kul att kunna ha kvar nåt av originaltexten. Så här kan det se ut:
Det andra nya i min redigeringsstrategi handlar om att jag i början av ett nytt pass alltid läser igenom det jag skrev/redigerade under det förra passet och lite småredigerar längs vägen. Jag formulerar om nåt, raderar nåt annat eller skriver nåt mer. Ofta förlängs kapitlen med några hundra ord för att jag fyller på detaljer, känslor, repliker och sånt.
Genom att börja läsa igenom “gårdagens” text kommer jag också snabbare in i stämningen och hittar genast rätt ton.
Nu har jag har bara några futtiga kapitel kvar och det känns nästan som att jag bromsar mig själv. Vill liksom inte komma till slutet?! Fastän jag vet att det kvarstår mycket arbete så känns det ändå lite högtidligt och nästan sorgligt (??) att avsluta den första rundan av redigeringen. Och ja jag vet exakt hur knäppt det där låter. Samtidigt kommer det att kännas så kul att nå slutet!
Efter det är planen att läsa hela texten från början till slut, täppa till de största hålen och radera den värsta skiten jag babblat ur mig och skicka till två testläsare! Det ska bli så spännande att höra vad de tycker, för just nu känns det faktiskt som att det här manuset är rätt bra. Jag märker att jag har utvecklats som författare, men den här berättelsen kommer ganska naturligt ut ur mina fingertoppar. Antagligen kommer jag att ännu att riva mig i håret med den här texten, men just nu känns den bra och jag är nöjd. Och hur ofta är man egentligen med sin skönlitterära text?
Ja ungefär så här kan en redigeringsprocess se ut. Så här har det inte sett ut tidigare för mig, men de nya metoderna jag kör på känns rätt bra. Plus att jag så klart nu haft tid och möjlighet att koncentrera mig på den här texten och det är ju det allra bästa. Ett riktigt bra skrivpass hör faktiskt till de bättre sakerna i livet.
Jag svarar gärna på frågor eller berättar mer om det är nåt ni undrar över! Och du som är sugen på att snacka skrivande och skriva själv har väl inte missat den virtuella skrivkursen jag ordnar tillsammans med Ellen nästa helg??
Här kan du läsa mer om kursen och anmäla dig!
0
