Hej hej, här i den verklighet där jag skriver är det söndag kväll. Det har varit en mycket märklig vecka. Som sagt har ångesten inför den stundande bokreleasen börjat krypa in under skinnet, jag har plötsligt väldigt mycket mindre jobb (vilket är skönt och behövligt men konstigt) och så har jag nu varit en vecka ensam hemma. Markus har nämligen fått jobb i Norge och inleder med en tre veckors utbildning.
Efter att ha bott tätt inpå varann på 29,5 kvadratmeter känns det konstigt att hänga ensam hemma? I fortsättningen kommer han att pendla av och an och i princip vara hälften av tiden hemma, hälften av tiden i Norge. Ett system som tror jag att kan passa mig rätt bra, men ska bli spännande att se hur allt börjar löpa. Just nu är jag i alla fall singelmamma till våra växter i två veckor till.
Som sagt: veckan har bjudit på det mesta i känsloväg och jag antar att känslostormarna kommer att fortsätta nån vecka till. Det är nog så märkligt att ge ut en bok? Om en dryg vecka borde också Kulturfonden meddela om sina stipendiebeslut. Jag har ju ansökt om ett arbetsstipendium på ett år och om jag får det är det ju helt otroligt fint men också en stor omställning. Men men nu ska vi inte gå händelserna i förväg. Kan ju hända att jag får noll euro och då fortsätter livet som hittills.
Den här veckan avslutades med fotokurs i Borgå med fotografen Frida Lönnroos. En så fin människa och otroligt duktig fotograf. Kursen var kanske på lite för basic nivå för mig, men det är så klart alltid kul att ta sig an nya fotouppgifter. Jag älskar ju att fota men sen blir det ändå alltför ofta så att kameran stannar hemma. Jag borde dels bli bättre på att släpa den med mig och dels slippa min rädsla för alla inställningar. Det går ju inte att lära sig nåt utan att testa. Obs! Viktig visdom värd att anteckna.
Under helgen hade vi totalt fyra fotouppgifter. Den första handlade om gatufoto, andra om detaljer i hemmet, tredje var porträtt och fjärde mönster. Speciellt gatufoto är skrämmande, men till exempel i går gick jag helt enkelt fram till en dam som satt på en bänk och frågade om jag fick fota henne. Och det fick jag! Jag har också tidigare gått en kurs i gatufoto och det mest skrämmande är ju att fråga om man får fota. Det värsta som kan hända är att personen säger nej och hur farligt är det egentligen?
Helgen avslutades med en sällsynt karamell: nämligen matchvinst! Det har inte blivit alltför många vinster den här säsongen och i dag kämpade vi oss verkligen till en vinst och vann till slut med ett mål. De sista minutrarna var gastkramande och vår målvakt gjorde en mycket avgörande räddning.
Efter matchen när jag körde hem tänkte jag på det jag rätt ofta tänker på efter match eller träning: medan jag är på plan glömmer jag allt annat och med tanke på att min hjärna oftast snurrar på i racerfart är det så otroligt skönt att bara fokusera på en grej. Tänk att jag är inne på min 25:e säsong av handboll?! Jag har sagt det förr och säger det igen: handboll är min bästa mindfulness. Jag älskar yoga, men ingen yoga i världen sätter stopp för min tankekarusell på samma sett som svettiga minuter på handbollsplan.
Nåja, dags att avsluta dagens pladderinlägg. Väntar du på riktigt content rekommenderar jag att du kikar in här i morgon. Då blir det nämligen ett superintressant gästinlägg som du inte vill missa!
0
2 svar
Just det här med att fråga är det svåraste. Det är såååå hemskt att få höra nej. Vet inte varför men det är svårt att fatta att det är påriktigt inte så farligt.
Jag tror det gäller att öva på det också! Finns ett bra Ted Talk (tror jag) som handlar om en man som försökte få 100 nej. Rekommenderar det!