fbpx

Raderat ur Nationen del tre + lite ångesttankar

I bästa fall håller jag i ett exemplar av Nationen om en vecka, beroende på om den hinner komma från tryckeriet eller ej. Om tre veckor är det dags för releasefest och den där ångesten jag trodde att jag redan slapp har nu slagit rot i kroppen. Jag får panik när jag tänker på alla som ska läsa och jag kommer hela tiden på formuleringar jag borde haft med i texten.

Med andra ord är allt precis som det antagligen ska vara nån vecka innan release. Men det betyder inte att det är jättekul.

Jag känner mig rastlös och vet inte riktigt var jag ska rikta energin. Jag har inte så mycket jobb just nu (vilket är jätteskönt) så jag försöker plöja ner all oro i att ordna releasefest och fokusera på redigeringen av min chicklit. Jag känner att jag äntligen har fått upp lite fart och jag har en ambitiös redigeringsplan – vi får se om den håller.

Men nu ska jag sluta babbla om ångest och sånt, i stället får Mikael äntra scenen här på bloggen för första gången. Dags för del tre i raderat ur Nationen!

Foto: Vanilla Bear Films / Unsplash

Foto: Vanilla Bear Films / Unsplash

MIKAEL

”Jättebra jobbat allihop”, säger journalistikprofessorn och höjer ett plastglas med skumpa. ”De fem senaste veckorna har ni drivit Svenskfinlands största redaktion. Ni ska vara stolta över er själva.”

Mikaels klasskompisar och alla äldre studerande som jobbat som producenter och chefer höjer sina glas. Henrik nickar menande mot Mikael när professorn pratar om alla pensioneringar som väntar på de finlandssvenska mediehusen och vilken viktig roll alla som deltagit i kursen kommer att ha i framtiden.

”Han glömmer bort att säga att alla svenskspråkiga medier kommer att bortsaneras inom kort. Snart finns bara Svenska Yle. Om ens det. Och Sydin.”

”Vilken tur att vi ska på praktik till Yle och Sydin då”, säger Mikael med ett skratt. ”Fast jag ska ju inte bli journalist.”

”Nä nä, du säger det och ändå är du här.”

Mikael ser att Henrik tar sats för att säga något mer när han stänger munnen och nickar mot något bakom Mikael. Mikael är så förvånad över att Henrik tystnat att han vänder sig om för att se vad som händer. Ellen har gått fram till anslagstavlan där de hängt varendaste en tidning de producerat under kursen.

Henrik ger ett menande ögonkast. ”Gå, du har din chans nu!”

Skulle inte Mikael vara så nervös skulle han skratta åt dramatiken i Henriks uttalande. Men han har rätt. På måndag sprids hela klassen ut på olika redaktioner runt om i Svenskfinland och han kommer inte att se Ellen på två veckor.

”Gå”, säger Henrik och föser Mikael mot Ellen.

Mikael drar ett djupt andetag och samlar sig. Efter fastlagstisdagen har han pratat några gånger med henne, mest för att de varit tvungna att diskutera någon artikel eller något annat som berört kursen. Varje gång har han haft lika svårt att koncentrera sig på det hon säger. Ögonen har mest följt med de grannröda läpparna.

Medan Mikael går fram till Ellen formulerar han en öppningsmening i huvudet. Inget vädersnack den här gången. ”Nå vad tror du, är vi Svenskfinlands journalistiska hopp och framtid?”

Ellen vänder sig mot honom och ett litet leende skymtar i hennes ansikte. ”Jag trodde du bara var här för skojs skull. Att du inte bryr dig.”

Mikael plockar bort en knappnål, tar ner det sista numret av papperstidningen de gjorde och trycker knappnålen tillbaka i anslagstavlan. Han bläddrar i tidningen för att kunna dra ut på sitt svar. Sanningen är att när studierna började trodde han varken att han skulle kunna lära sig något eller ens tycka att det är särdeles spännande. Efter den praktiska kursen är han inte längre lika säker.

”Det gjorde jag inte heller. Inte i början.” Mikael letar efter ord, vill inte låta dryg. ”Nu bryr jag mig, men det här är ändå inte min största dröm.”

Ellen fnyser men säger inget.

”Jag vet att jag var jävligt hög i korken”, säger Mikael och fortsätter snabbt. ”Utan orsak.”

”Du trodde verkligen att du ägde hela världen.”

Mikael har lust att invända men vet att hon har rätt. Han fortsätter bläddra i tidningen, en av artiklarna är illustrerad med en av hennes teckningar.

”Du är jävligt bra, det vet du väl?” säger han och fortsätter studera teckningen.

”Inte enligt alla”, mumlar hon. ”Men tack.”

***

Det var dagens dos av Nationen. Du får gärna klicka på hjärtat om du gillar det du läser och lite minska på min ångest inför den stundande releasen. Hoppas du får en skön helg!

0

2 svar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hej!

Det är jag som är den där Kugge som skriver, men på riktigt heter jag Michaela von Kügelgen (ifall du undrar varifrån det där med Kugge kommer). 

Jag är författare, frilansjournalist och företagare bosatt i Helsingfors, Finland.

Du har hittat till rätt sajt om du tycker om att skriva, kanske drömmer om författarskap eller är företagare. 

Det här hörnet av internet handlar nämligen allra mest om att skriva och driva företag – ur mitt perspektiv.

Mina böcker

Relaterade blogginlägg

Berlin

Jag mötte våren i Berlin

”Va, är du inte i Berlin?””Hur var Berlin?” Nu är det över en månad sedan jag kom hem från vårens resa till Sverige och Berlin. Den första tiden tillbaka i Helsingfors fick jag förvånade frågor av människor som

Läs mer »
företag & frilans

Kugge inleder sitt tionde verksamhetsår som företagare

I nio år har Michaela ”Kugge” von Kügelgen framgångsrikt drivit sitt företag. Efter sju år som Pinions kb heter företaget numera Kugge skriver AB. Ett namn som väl beskriver det von Kügelgen i första hand gör – skriver.

Läs mer »