Stockholm, Stockholm och alla dessa känslor

Jag går över 15 000 steg. De flesta är i början åt fel håll. Det här är ingen dålig metafor, jag hittar helt enkelt inte i Stockholm. Jag har ingen egen karta i mitt huvud. Det slår tomt när någon säger Östermalm eller Norrmalm eller Gamla stan. Jag vet att alla dessa platser finns, men jag har ingen aning i vilken riktning. Också med Google Maps går jag fel. Efter några hundra meter inser jag att pluppen rört sig åt fel håll. Igen. Det här händer sällan någon annanstans än i Stockholm och jag undrar varför? Kanske det inte finns någon förklaring. Jag skämtar att jag hittar bättre i Buenos Aires än i Stockholm.

Jag äter lunch med Corinne, hänger med henne för tredje dagen i rad. Nu ses vi antagligen inte på flera veckor. Vi är väldigt olika. På många plan. Och just därför älskar jag att prata med henne. Höra hur hon tänker. För ett drygt år sedan visste jag knappt vem hon är, nu vet jag mycket mer. Från lunchen skyndar jag i väg för nästa träff med Johanna som jag lärt känna via Friday Lab. Fastän vi bara setts på internet är det som om vi känner varandra. Genast från första Zoom-träffen kände jag att hon är en människa jag kommer att tycka om.

Det är andra dagen i rad jag träffar en internetkompis. I går kväll har vi suttit i tre timmar med Elin och pratat om böcker, skrivande, bokbranschen, dialekter. Ja allt. Före gårdagen hade vi träffats som allra hastigast på bokmässan i Göteborg 2017. Vi dricker champagne, goda drinkar och bara pratar pratar pratar. Också det här är en människa jag visste att jag kommer att tycka om.

Nu är klockan bara halv tio en fredag kväll i centrala Stockholm och jag bloggar från sängen i mitt hotellrum. Jag är trött. Jag har verkligen maxat i att träffa människor de senaste dagarna. En massa fina i Vasa, alla i Stockholm. I dag hann jag också med promenad- och glassdejt med Madde. Och under förmiddagen jobbade jag några timmar. Då kunde jag inte hålla tillbaka frustrationstårarna. Den här resan är ingen semester, jag har hela tiden vetat det, men jag vill bli färdig med mina artiklar. Med mitt “riktiga” jobb. Fortfarande två kvar att skriva från scratch, två som jag ska översätta till finska. Och så en annan översättning. Sen får jag vara ledig.

Eller nej. Sen ska jag redigera. Försöka få nån ordning på de första hundra sidorna i Nationen som jag babblade sönder under förra redigeringsrundan. Det finns så mycket av mig i det där manuset samtidigt som jag är så trött på det. Och rädd. Jag har för fan skrivit råmanus i november 2014. Det kommer att ha gått över fem år från första ordet till att den kommer ut. Alltför ofta tänker jag att folk som läser den kommer att tänka “hur kan Kugge ha jobbat med det här i fem år när det är så skit som det är”.

Jag varvar den här resan med att läsa Karin Erlandssons nya bok Alla orden i mig. En bok om att skriva. En bok om att leva. En bok om att försöka få de två bitarna att gå ihop. Hon skriver naket och ärligt. Mycket håller jag med om och känner igen mig i, en del är helt främmande. Jag imponeras av hennes skrivlust och rasande skrivtempo. Skäms för att jag knappt skrivit i år. Funderar på varför jag skriver. Vad är det som driver mig? Egentligen.

Den här veckan har jag slutligen blivit säker på att jag inte kommer att vinna något pris i Hans Ruin-essätävlingen. Priserna delas ut om mindre än två veckor och vinnarna lär väl ha fått besked. Jag får inte heller ett stipendium jag sökt. Jag undrar vad jag ska göra med essän nu. Den är ju faktiskt bra. Tycker jag. Inte tävlingsjuryn. Jag undrar också vad jag ska göra med min idé som inte är värd ett stipendium. Mitt hemliga skrivprojekt som jag kanske bara borde begrava. Jag vet inte?

Varför alla dessa känslor och tankar, just nu? Kanske för att jag längtat efter den här resan. Markus frågade tidigare i vår vad jag mest ser fram emot. Att tänka fritt svarade jag. Jag har jobbat så mycket det här året så det känts som om jag inte orkat tänka – det har inte funnits utrymme för det. Jag saknar tomhet och tristess. Jag saknar skrivandet.

Kanske kanske får jag skriva den här resan. Kanske jag äntligen kommer lite till ro. Jag hoppas verkligen det.