Fem år sedan jag skickade mitt första manus till förlag

För fem år sedan gjorde jag kanske det pirrigaste jag gjort i mitt liv dittills – jag skickade mitt manus för första gången till förlag. Eller jag har faktiskt ett minne av att jag promenerade till Schildts & Söderströms här i Helsingfors och dumpade manushögen där.

Ni som hängt här på bloggen en längre tid vet ju hur det gick. Jag blev refuserad fyra månader senare.

Många år och vändor senare är det snart dags för min andra roman att bli utgiven, ungefär samma tid på året som den första refuseringen kom. Ibland känns det som om allt i bokbranschen sker så himla långsamt, men att bli utgiven med två romaner på fem år är väl ändå rätt stort. Rätt ofta glömmer jag faktiskt hur häftigt det är att jag är författare. Som det mesta här i livet har det blivit min vardag, fastän jag inte alls ser det som nån självklarhet att allt det jag skriver kommer att bli utgivet.

Men jag vill passa på att gjuta lite hopp i dig som just nu skriver på det du hoppas ska bli din debutroman. Eller kanske har du redan skickat in ett manus och väntar på besked? Jag vet hur det känns och jag vet också hur det känns när man får ett nej. Eller flera nej.

Att skriva med hoppet om att bli utgiven är en slitsam process. Det kräver mod, uthållighet och envishet. Lite talang skadar inte heller, men ärligt sagt tror jag att det handlar mest om vem som orkar skriva om sin text tiotals eller hundratals gånger än vem som skriver den snyggaste enstaka meningen.

Min största superkraft som författare är att jag inte ger upp. Jag redigerar och redigerar och försöker bli bättre. Jag försöker göra den aktuella texten så bra som möjligt. För att jag vill och för att jag kan. Så småningom börjar jag bli nervös inför att vem som helst kan läsa Nationen, men enligt åtminstone två testläsare har jag utvecklats som författare.

Eller vad säger ni om följande omdömen: “Känns att du mognat som skribent!” och “Jag tycker att man märker att du har mognat som författare. Från början känns greppet, flowet och språket proffsigare än i Vad heter ångest på spanska?”.

Nu längtar jag bara efter att få dela omslaget till Nationen med er. Det blev så otroligt fint! Och kan inte ni skriva lite hälsningar, frågor eller bara allmänna tankar här under. Jag tycker att det har ekat så tomt i kommentarsfältet på sistone och skulle gärna höra från dig som läser!