fbpx

Ett år efter debuten – ett år av känslostormar

“It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness, it was the epoch of belief, it was the epoch of incredulity, it was the season of light, it was the season of darkness, it was the spring of hope, it was the winter of despair.”

Det här inlägget har jag funderat på länge länge. Ruvat på det i min hjärna och funderat på hur jag ska skriva så att det inte låter helt fel, men nu är det dags. Nu har det snart gått ett år sen jag första gången höll min bok i handen och jag vill skriva ner hur det var. Citatet i början är från Charles Dickens bok A tale of two cities (var tvungen att googla det), men meningen ”it was the best of times, it was the worst of times” har känts som den perfekta beskrivningen av förra hösten.

Att skriva och ge ut böcker kunde vara vilket yrke som helst men ändå är det inte riktigt det. Jag vill absolut inte låta märkvärdig eller bättre än någon annan, men jag vill skriva om hur det har känts att debutera. I juli i fjol skickades min debutroman till tryckeriet och i några veckor väntade jag febrigt på att den skulle anlända. Då borde jag ha passat på att andas och klappa mig själv på axeln – min stora dröm gick äntligen i uppfyllelse.

I stället kände jag mig så otroligt nere. ”Förlossningsdepression” sa jag skämtsamt men så kändes det. Jag höll på att göra en av de häftigaste grejerna i mitt liv och allt kändes bara mörkt och jobbigt. Ugh.

Kugge med debutromanen och kartklänning

Sen kom boken från tryckeriet och jag var överlycklig men samtidigt skräckslagen. Nu fanns boken på riktigt, snart skulle den finnas i händerna på läsare, på folk som får tycka till. Det är en sån otrolig paradox det här skrivandet: jag vill mer än gärna att andra ska läsa det jag skriver, samtidigt som det ger så enormt mycket ångest.

Augusti, september, oktober blev ett enda stort bokparty. Jag hade en fantastisk releasefest med ungefär 100 (!) deltagare, jag deltog i konstens natt hos mitt förlag, gick på förlagsfest, vi ordnade releasefest för antologin Människohundarna, jag uppträdde på bokmässan i Göteborg och Helsingfors, det var bloggbrunch, intervjuer för tidning och tv, uppträdanden lite här och där, det trycktes en andra upplaga fort efter att första kom ut och tusen andra saker.

Tusen fantastiska saker. Förra hösten var magisk på många många sätt. Så otroligt häftigt att få se min bok skyltas på Akademen bredvid idolen Kjell Westö, så häftigt att se hur många som kom och firade min bok, så häftigt att höra vad folk tyckt om boken, att de tillsammans med Erika fått åka en sväng till Ecuador.

Jag är ju en som älskar uppmärksamhet så jag njöt verkligen av allt det där. Samtidigt kände jag mig trött, det kändes som om boken inte sålde tillräckligt bra, inte blev tillräckligt uppmärksammad. Allt kan alltid bli bättre, större, mer lyckat. Jag fastnade vid de förvånansvärt (!) få dåliga recensionerna, samtidigt som jag kände enorm glädje för de bra. Sög i mig vartenda ord. Både de fina och de mindre fina.

Vad heter ångest på spanska

Släng ännu in alldeles för mycket ”riktigt” jobb, en himlastormande och extremt komplicerad förälskelse för att göra allt ännu rörigare i skallen. Det är ett under att jag kom ut ur hösten som en hel människa. Eller kanske jag inte gjorde det, för jag kraschlandade i februari i en tomhet som just då kändes omöjlig att komma ur.

Att debutera var verkligen den bästa av tider, men också den värsta av tider. Ändå skulle jag inte byta bort en sekund. Men kanske jag försöker säga att saker och ting inte alltid behöver vara antingen eller. Något kan vara alldeles underbart och samtidigt så otroligt skrämmande.

I går fick jag frågan hur det kändes att skicka in Nationen till mitt förlag. Min kompis som frågade tyckte att jag kanske hade verkat lite likgiltig inför det. Och ja, det hade jag väl kanske. Just för att jag vet hur mycket känslor det ryms i en bok och allt som berör den. Jag är livrädd för att mitt förlag tycker det är skräp (fastän jag VET att det är rätt bra) och jag är livrädd för allt som följer med en eventuell publicering. Under diskussionen med min kompis brast jag i gråt för att jag inte längre kunde trycka ner allt jag kände.

Fastän jag är en person som vill att saker ska hända fort fort och jag är otålig som fan är jag ändå otroligt tacksam för att det inte kommer nån bok av mig i höst. Jag tror min hjärna behöver vila lite och så är jag förhoppningsvis lite mer redo för runda två – om och när Nationen äntligen kommer. 

Huh, det här var svårt att skriva. Nästan svårare än att skriva om brustet hjärta, haha. Men jag ville dokumentera det här. Om inte för nån annan, så för mig själv. Och så vill jag påminna mig själv om allt häftigt jag varit med om när jag fick uppfylla min största dröm. Jag hoppas också att du som läser får uppfylla dina drömmar, men var förberedd på att det inte endast känns bra och att det i så fall inte är något fel på dig. Jag tror snarare det är normalt att känna allt på en och samma gång.

0

8 svar

  1. Kram på dig vännen. Så starkt av dig att dela med dig av alla dessa upplevelser och känslor. Genuint o äkta ❤️

    1. Tack Corinne! <3 Jag hoppas det här kan hjälpa någon annan på något sätt. Åtminstone kändes det bra att få det nedskrivet.

  2. Intressant och bra inlägg (som vanligt!). Försöker själv debutera men är samtidigt livrädd för att folk ska läsa och tycka och tolka. Att någon i min bekantskap ska tro att någon karaktär/händelse är baserad på dem och bli sura osv. Att bli recenserad om man nu skulle ha den turen. Ger det något att läsa recensioner eller är det egentligen bättre att låta bli att läsa dem tror du? Stoppa huvudet i sanden kan ju vara skönt och ibland också bra dessutom även om det är sällan.

    1. Tack Helena. Jag tror det inte går att slippa de där tankarna helt, men däremot är det nog värt att försöka släppa dem. Jag skulle inte kunna hålla mig från att läsa recensioner men jag tänker att antingen kan jag lära mig nåt eller så är jag av fullständigt annan åsikt än recensenten och då får det liksom va. Heja dig!!

  3. Vad fint att du delar med dig så öppet och ärligt om hur det varit! Jag tänker ibland på hur dumt det är att vi människor så ofta har idéer om hur saker borde vara, tror att det ska vara på det ena eller andra sättet, vill att det ska vara annorlunda än det är. Istället för att bara leva det liv som är vårt och vara i nuet med det som händer, Livet kan ju vara otroligt tufft ibland, men ingenting blir bättre av att vi klandrar oss själva. Och av någon märklig anledning är det ju ofta så att allt jobbigt liksom kommer samtidigt (vilket ju är extremt jobbigt,), men ofta kommer allt bra samtidigt också, så nu kanske det är ett sådant år du har att se fram emot! Det hoppas jag i alla fall!

    1. Tack! Ja ofta är det ju vår tanke om hur nåt ska bli som förstör mer än hur det egentligen blev. Men visst var jag väl ändå förberedd på det här och det är ju inte som att det blev ett stort trauma eller så, ville mer öppna upp för att det inte bara är champagnebjudning på champagnebjudning. 😉 Det mest har alltid två sidor.

      Och just nu känner jag mig mer än nöjd och väldigt tillfreds med tillvaron. Kram!

  4. Fint inlägg! Känner verkligen med dig och förstår att i glädje kan också sorg komma. Har varit spännande och inspirerande att följa din resa. 📘🌼🌸 Skriver själv på ett bokmanus och har halvt fastnat på redigeringsfasen efter ett lektörsutlåtande (eller sågning). Svårt att få ihop allt med ett heltidsjobb. Önskar dig all lycka! Heja på manuset. 💜

    1. Tack fina du! Och lycka till med ditt skrivande. Jag förstår att det är svårt att klämma in tid och energi vid sidan om ett heltidsjobb, men försök hitta tiden om det känns viktigt för dig! Heja!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hej!

Det är jag som är den där Kugge som skriver, men på riktigt heter jag Michaela von Kügelgen (ifall du undrar varifrån det där med Kugge kommer). 

Jag är författare, frilansjournalist och företagare bosatt i Helsingfors, Finland.

Du har hittat till rätt sajt om du tycker om att skriva, kanske drömmer om författarskap eller är företagare. 

Det här hörnet av internet handlar nämligen allra mest om att skriva och driva företag – ur mitt perspektiv.

Mina böcker

Relaterade blogginlägg

Berlin

Jag mötte våren i Berlin

”Va, är du inte i Berlin?””Hur var Berlin?” Nu är det över en månad sedan jag kom hem från vårens resa till Sverige och Berlin. Den första tiden tillbaka i Helsingfors fick jag förvånade frågor av människor som

Läs mer »
företag & frilans

Kugge inleder sitt tionde verksamhetsår som företagare

I nio år har Michaela ”Kugge” von Kügelgen framgångsrikt drivit sitt företag. Efter sju år som Pinions kb heter företaget numera Kugge skriver AB. Ett namn som väl beskriver det von Kügelgen i första hand gör – skriver.

Läs mer »