Saknad är hälsosamt sägs det. Att ibland ta en paus, liksom backa lite och betrakta allt lite längre ifrån. Vila hjärnan, vila hjärtat. Att hela tiden få något, göra något, skapa något. Det kan inte sluta bra. Utan pauser kan inget födas, utan saknad finns ingen riktig lust.
Jag tänker på det samtidigt som jag lyssnar på en föreläsning om tid och rum. Han pratar om att lyssna, tolka och ta in. Hans röst fyller rummet men mina tankar vandrar iväg, blicken letar sig ut genom fönstret. Träden svajar av och an, av och an i den hårda blåsten. Jag kan inte höra löven susa, men ändå gör jag det. När det är riktigt tyst i föreläsningssalen hör jag faktiskt hur vinden rasslar. Hur träden slits fram och tillbaka. Jag både ser och hör. Ser och hör.
En annan sommar skulle det här vara en vacker sommardag, i dag är det något annat. Jag säger att det kyligare vädret hjälper mig att tänka, men jag undrar om det är en lögn. Jag undrar om något av det jag säger är sant eller om jag bara pratar för att fylla ut tomrummen. Babblar som vanligt. Babblar tills jag kommer ihåg att jag skulle vara tyst.
Men tystnad och jag existerar sällan på samma sida. Nu också sitter jag och skriver ner det här för att jag inte klarar av att sitta stilla och bara lyssna. Mina fingrar längtar efter text, saknar orden. Det är nästan så det värker, som om orden bara väntar på att få komma ut. Komma fram. När får de komma? Får de komma nu?
En annan föreläsare säger: ”Som konstnär är du fri, men du måste veta varför du gör dina val.” Hon menar att vi är fria att göra vad som helst, men vi måste veta varför vi gör det vi gör. Hela våren har jag varit fri men först nu påminns jag verkligen om varför jag valt att leva så här. Och fastän jag varit fri, mer fri än någonsin, har någonting skavt den sista månaden. Något har fattats. Något: mina ord. En lust att skriva.
Saknad är hälsosamt sägs det. Men nu har jag saknat tillräckligt länge. Nu är jag redo. Nu måste jag få skriva. Snälla låt mig skriva. För jag mår inte bra när jag inte skriver. Inte längre. Snälla, bara låt mig skriva.
Det här var ett lite annorlunda inlägg än vad jag brukar skriva. Vad tycker du, vill du läsa mer liknande i fortsättningen? Kommentera eller klicka på hjärtat så vet jag. Tack!
0
2 svar
Älskar sådana här inlägg! Och håller med om att det kan vara svårt att veta vad man ska göra om lusten fattas. Själv har jag inte känt för att varken måla eller skriva på länge (tror att världsläget och det kommande valet har gjort mig alltför nervös för att kunna slappna av till den där nivån när allt bara flyter, in the flow, du vet).
Jag borde följa mina egna råd, som är att komma ner i varv genom att "göra ingenting" mer och koppla ur, istället ta promenader, sitta och titta ute i solen, osv. Och sedan bara börja, ta ett litet steg utan att veta vart det leder (det här är det svåraste för mig). Sätta pennan eller penseln till papperet och se vad som känns lite kul.
Tack Anna! <3 Ibland är det också mer än okej att inte skapa något. Hjärnan behöver faktiskt pausa och vila för att orka komma på något nytt. Men sen om det gått för lång tid kan det kännas svårt att komma i gång och det kan det vara bra att lite "tvinga" sig och så småningom släpper det. Kram!