Älskar jag uppmärksamheten eller skrivandet?

När jag inledde min coaching i mars trodde jag att den mest skulle handla om karriär och hur jag bättre ska kunna hitta fokus och energi för min ganska splittrade vardag. Visst har vi pratat om det, rätt mycket faktiskt, men mycket har också handlat om vem jag är, vad jag vill och varför (vilket naturligtvis hänger ihop med min karriär). Min coach har ställt knepiga frågor och dragit insikter och sanningar ur mig. Ibland är det sånt jag kanske inte riktigt skulle vilja erkänna, men jag är ju som jag är. Onödigt att försöka ändra på det, bättre att inse det.

Under den senaste träffen skulle jag nämna tillfällen i mitt liv då allt känns extrabra, stunder då jag upplevt nåt sorts flow eller bara känt mig lycklig. Det första jag tänkte på var min releasefest i augusti i fjol. Jag fick fira flera års arbete med så otroligt många vänner och bekanta och jag kände mig stolt, glad och lycklig. Andra tillfällen är de ensamresor jag gjort, med resan till Argentina i fjol i spetsen.

Min coach nickade och lyssnade och sa sedan: ”Du tycker om att få uppmärksamhet av andra och att vara självständig.” Jag vred på mig lite i stolen, det känns av nån anledning så fult att vara en som gillar uppmärksamhet. Men faktum är att jag ju faktiskt gör det. Jag älskar att stå i centrum och det bästa jag vet är att få folk att skratta. En orsak att jag gärna står i centrum är att jag vill ”underlätta” för dem som absolut inte vill. Jag skämtar gärna om mig själv eller tar utrymme så att någon annan inte ska ”behöva”. Jag är clownen men det är helt okej.

Därför tycker jag också att följande fråga jag fick via enkäten var så intressant: ”Ibland känns det som om du drömmer mer om författarlivet än om att skriva. Vad är det som driver ditt skrivande egentligen: att du vill vill vill skriva, eller releasefesten? (Sätter inget värde i någotdera, men jag bara undrar.)”

Jag har drömt om att bli författare ända sedan jag var fem år gammal. Att skriva hör till det absolut bästa jag vet och är också orsaken till att jag utbildat mig till journalist. Jag vill förmedla information och text till andra och tycker helt enkelt att det är roligt att skriva. Faktum är att i de perioder jag inte skrivit så mycket har jag mått mycket sämre. Skrivandet är mitt sätt att leva.

Men visst älskar jag ju tanken på releasefester och uppmärksamhet, men det är nog inte orsaken att jag valt att skriva romaner. Skulle jag endast vara ute efter uppmärksamhet skulle det garanterat finnas enklare vägar till framgång på den punkten. För mig är releasefesten och allt det andra roliga i författarlivet priset för det hårda arbete jag lagt ner under flera år på att skriva en roman. Dessutom vet jag faktiskt inte om jag är så jättesugen på att bli en megakänd författare. Vi hade besök av Kjell Westö under Litterärt skapande och hans tidtabell lät helt galen och det enda han vill göra är att få skrivro – men när en ny bok kommer är det omöjligt.

Just nu har jag ingen aning om när nästa releasefest blir, men när jag är nere i en motivationssvacka visualiserar jag festen, alla människor och kramar och skumpan. Det är inte en orsak att skriva men det är ett fantastiskt roligt sätt att fira att jag blivit färdig med något som är viktigt för mig.

Jag vet att det kommer att ta länge innan jag kommer att få ett besked gällande utgivning av Nationen och ibland undrar jag nog vad poängen med allt detta konstanta strävande är. Jennifer skrev ett så otroligt bra inlägg om att inte låta styras av algoritmer eller andras åsikter. Citatet från Ebba von Sydow får mig nästan att må lite illa. Det är lätt att som författare också börja jämföra sig med andra och fundera på varför jag inte fått/nått det som de andra gjort.

Men i slutändan handlar det ju inte alls om det. Så klart jag vill sälja många böcker, bli översatt, ge ut en massa massa romaner och bli ”framgångsrik”. Men i grund och botten skriver jag ändå för att jag vill och helt enkelt inte kan låta bli. Jag skriver för att skriva är att vara jag.