Lilla jag vid Macchu Picchu.
För tio år sedan åkte jag iväg på min första längre resa långt bort. Då var jag nästan fyra veckor i Australien och hälsade på en kompis. Två år senare åkte jag ensam för fem månader till Latinamerika. Jag hade nyligen blivit politices kandidat och ville ta en studiepaus och jag ville lära mig spanska.
Jag var tjugotvå år och hade nog ingen aning om vilken resa som väntade på mig. I dag förstår jag inte heller hur jag verkligen vågade åka i väg, jag tror faktiskt att jag inte ens var speciellt rädd eller nervös? I dag är jag glad över att jag var så ung och orädd och ”bara” åkte.
På seglats från Colombia till Panama.
Den fem månader långa resan blev (utan att jag visste det) startskottet för en helt annan sorts resa: min författarresa. Mamma brukade flera gånger efter resan säga att jag måste skriva om mina upplevelser men jag visste inte riktigt hur eller vad. När jag 2013 flyttade till Berlin och plötsligt hade massvis med ledig tid visste jag att jag måste börja skriva.
Min resa 2009 började i Ecuador och det blev också i Ecuador min berättelse landade. Själv besökte jag sammanlagt tio latinamerikanska länder under mina fem månader, men jag tänkte att det blir för mycket att ta in i romanformat så Erika fick nöja sig med att resa runt i Ecuador.
Titicacasjön i Bolivia.
I dag läste jag slut min kompis Hillas bok (på finska) om hennes ettåriga resa i Latinamerika. Hilla har valt en annan väg än jag – i stället för att skriva en roman har hon skrivit en mer traditionell reseberättelse om sina upplevelser. Vi kände inte varandra då när hon åkte i väg och vi hade inte exakt samma rutt eller tidsplan, men ändå fanns det så mycket jag kände igen mig i i hennes reseberättelse.
De eviga bussresorna, möten med nya människor, oväntade situationer och helt enkelt den enorma glädjen av att få lära sig ett nytt språk och uppleva nya kulturer. Ibland måste jag ta en paus i läsningen för att tänka tillbaka på min egen resa och det var nästan som om jag i huvudet diskuterade med Hilla och jämförde mina upplevelser med hennes.
San Blas-öarna i Panama.
Både Hillas resa och min resa har förändrat oss på sätt ingendera av oss förstod under själva resan. Och verkligen inte inför. Vi förälskade oss båda i Latinamerika men lärde oss så mycket av oss själva under de hundratals timmarna i buss. När jag läste Hillas bok levde jag med i svängarna och tänkte tillbaka på min egen resa. De sista meningarna fick mina ögon att tåras och känslorna att välla fram.
Det är ungefär den känslan jag har försökt skapa i Vad heter ångest på spanska? – visa hur det är att resa långt bort för att hitta sig själv. Det är också det jag valde att skriva om i mitt debutantporträtt i Svensk Bokhandels katalog med höstens böcker. Det är alla resor jag gjort som format mig och det är en resa jag skickar Erika på i boken.
Vissa resor är så mycket mer än att åka från plats A till plats B. Vissa resor förändrar en för alltid. Och vissa resor lämnar en aldrig. Jag är så glad att jag ”konserverat” en pytteliten bit av de tankar och känslor en kan känna under sådana resor i min debutroman.
0
