Det spontana skrivet

Förr hatade jag spontana skrivövningar. Jag förstod inte poängen. Varför ska jag skriva nåt kort som inte leder till nåt längre? Så himla onödigt.

Nu älskar jag spontana skrivövningar. Jag vet aldrig var jag hamnar, vart texten är på väg. Jag skriver ner historier jag inte visste att fanns inom mig och öppnar upp för nya världar och berättelser som kan ha potential att bli nåt mer.

Den här helgen är jag som sagt i Karis på skrivarkurs. Vi skriver. Mycket. Korta övningar som varvas med en längre sammanhängande övning i fem delar (en berättelse jag är överraskande förtjust i). Det bästa jag vet är att få höra direktiv. Nån som säger: ha med det här och det där. Och skriv. Tolv minuter!

En av mina favoritövningar i dag var att vi alla skulle välja en bild och sedan skriva utgående från det. För att jag (uppenbarligen) älskar att blotta mig själv ska jag dela med mig av den oredigerade texten. Bilden nedan fungerade alltså som min inspirationskälla.

En text på tolv minuter

Den här sommaren ska jag fylla sexton. Jag har hört att franska barn får börja dricka vin när de är tolv. Inga stora glas eller så, men vin utspätt med vatten. Jag har ibland fått smaka på skumpa. På nyår och vappen. Och när kusin Sebastian tog studenten förra månaden.

När mamma och pappa ordnar fest brukar jag hjälpa till. Föra tomma burkar och glas in i köket. Om det ligger kvar något i burkarna brukar jag hälla i mig det. Oftast är det varma ölslattar i bottnen på burkar som är prydda av läppstiftsmärken och luktar cigaretter. Alltid cigaretter. Det smakar inte gott men jag tror att det är hela grejen med alkohol. Det ska inte smaka gott.

När pappa häller upp snaps till kompisarna ser de alla först glada ut men sen grimaserar de. Om det inte är gott måste det finnas andra skäl att dricka, tänker jag.

Nu är gräset är fuktigt mot mina bara fötter. Pappas och mammas vänner sitter ute i trädgården och skålar och sjunger. Det håller på att mörkna men snart blir det ljust igen. Det går så fort att jag nästan glömmer bort nätterna. De är så korta att de knappt finns. Och för varje kort natt är jag ett dygn närmare min sextonårsdag. Nu är det bara trettiotvå nätter kvar.

Jag fyller år då sommaren brukar vara som bäst. Het men med svarta nätter då stjärnorna kommer fram. Augustidagar då man kan tro att man inte längre är i Finland utan nånstans i Sydeuropa. På dagarna väller hettan emot en, på nätterna döljer mörkret det man inte vill att alla ska se.

Händer som trevar sig under kjolkanten, läppar som söker sig fram, trädstammar som skaver mot ryggen.

Jag plockar upp några burkar från bordet, pappas kompis ger mig en klapp på rumpan. Alla skrattar. Jag går in och ställer ner burkarna på den överfulla köksbänken. Sedan skakar jag dem, två åt gången. Det finns ännu några klunkar kvar i en av ölburkarna. Jag häller det i mig och grimaserar.

Den här sommaren ska jag fylla sexton och bli vuxen. Det säger alla släktingar. Vid sexton är man inte längre något barn.

I morgon ska vi skriva mer och det ser jag verkligen fram emot! Nu lajvar jag Karisbo och hänger på Serendi och senare ikväll blir det middag med några av kurskompisarna. En väldigt bra helg på många sätt alltså!