När en måndag börjar med väckning klockan sju bådar det sällan gott i mitt liv. Seriös fråga till alla er med normala jobb (och framför allt till er med barn): hur fanken fixar ni vardagen? Jag är singel och har tillräckligt med jobb att hålla reda på mig själv och min vardag.
Nåja, i morse steg jag upp tidigt för att åka till Grankulla för att intervjua och fota för en artikel för tidningen Folkhälsan. Helst skriver jag bara, men ibland måste (får?) jag också fotografera och det är väl helt okej och kan till och med vara kul. Förutom en dag som denna.
Jag har ett snällt ex som lånade sin kamera till mig men i morse när jag knäppte de första bilderna såg jag direkt att något var snett. Kameran fokuserade inte alls och allt blev bara suddigt. Jag fattade inte vad som var fel i inställningarna men till slut (efter kanske sjuhundra panikartade meddelanden och obesvarade samtal) ringde exet som suttit på möte tillbaka och vi löste problemet.
Text som skulle ha behövts i dag. Foto: Unsplash.
Enligt uppdragsgivaren blev det fina bilder så allt slutade väl, men den där kallsvetten i morse är inget att rekommendera. Däremot rekommenderar jag att vara kompis med sitt ex. Så himla snällt att jag fick låna kameran och fick panikhjälp. Tack, tack, tack för det. Både för lån och stöd.
Överlag rekommenderar jag att vara snäll mot folk och att alltid försöka förlåta och gå vidare. Alla gör vi misstag och fuckar upp, det är en del av livet. Men åtminstone jag vill inte leva genom att vara sur och arg på någon i evigheters evighet. Det tar bara energi från mig, energi jag hellre lägger på annat.
Många påstår att det inte går att vara kompis med sitt ex, men jag påstår att en kan göra precis vad som helst. Jag tror att mycket händer på grund av en orsak och fastän det känns riktigt pissigt i stunden förstår en senare varför det gick som det gick. Så jag går vidare och lämnar gammal skit bakom mig och blickar framåt.
Hurdan är du – en som förlåter eller en som aldrig glömmer?
0
6 svar
Så bra att det gick bra till slut <3
Jag är en som förlåter, för det allra mesta iaf. Men, trots förlåtelsen får saker ibland konsekvenser. Att förlåta betyder inte att glömma, det kan rentav vara farligt att glömma i vissa fall…
Ja saker och ting har en tendens att lösa sig. Men jag stod redo med mobilen för att fota med den om jag inte hade fått kameran att fungera …!
Ja att förlåta betyder inte glömma, men jag är väldigt glömsk av mig. Saker rinner helt enkelt av mig. Det kan vara både bra och dåligt. Dåligt om nån annan förstår att utnyttja det.
Jag förlåter gärna, men glömmer gör jag aldrig. Och jag har en tendens att inte förlåta riktiga orätter, det vill säga, om någon varit riktigt orättvis mot mig. Jag har ett slags absolut sanningsgehör, och jag går inte med på att något är okej, om det inte är okej. Så är det bara. Sedan måste jag förstås inte gå runt och älta det hela tiden, men det finns ändå kvar. Orättvisor är helt enkelt min akilleshäl 🙂
Men det är ju bra att du är medveten om att det är så! Och dessutom ska ju riktiga orättvisor mötas på rätt sätt, själv är jag bara oftast helt för lat för det. 😀
Vi som har barn och massa jobb himlar med ögonen åt folk som inte har det, men ändå säger att de är stressade 😉 Jag förlåter och glömmer blixtsnabbt. Är världens sämsta på att vara sårad, sur, besviken länge. Min man är däremot motsatsen. Han glömmer ALDRIG en oförrätt och kan hämnas tio år senare.
Ja ja, en får inte sova dåligt eller vara stressad om inte en har en familj i storleksklass von Trapp. 😉
Men fint att veta att jag inte är den enda som glömmer och förlåter. Skulle verkligen inte orka bära med mig tio år gamla grejer. Jag sjunger "let it go" och går vidare i mitt liv.