Det här med kärlek

Kärleksbloggen här igen. Jag funderar om jag verkar väldigt needy när jag skriver att jag gärna skulle vilja träffa nån att bli kär i – eller om jag bara är ärlig och dum nog att inte skämmas för det? De flesta (obs inte alla!) vill väl ändå gärna hitta någon att vara kär i?

Sen kan det ju ibland kanske låta som att hela mitt liv kretsar kring kärlek och icke-kärlek men så är det ju inte riktigt. Men alltså söndagar då en är lite dagen efter känns extra jobbiga. Då vill jag ju helst bara kramas, berätta dåliga skämt och kolla en film ihop.

Vissa söndagar (och andra dagar) känns det så förbannat hopplöst och jag tänker att ingen nånsin kommer att älska mig igen. Sen rycker jag upp mig och tänker att klart som fan att nån kommer att älska mig. Jag är ju fantastisk. Helt på riktigt. Jag vet ju det men ändå slår det snett i huvudet ibland.

Och faktum är att jag mår hur bra som helst för mig själv och jag behöver verkligen ingen man som ska komma och rädda mig, men visst skulle det vara kul att få bli riktigt galet kär i nån. Att känna det där pirret och gå omkring med ett fånleende.

Får väl bara fortsätta ha ögon och hjärta öppet så händer det förr eller senare. Att jag blir kär i nån som blir kär i mig. Vad är ditt bästa trick för att våga tro på kärleken och att allt kommer att lösa sig till slut?