fbpx

Var inte för ivrig flicka lilla

Jag är en sådan där som hoppar jämfota av glädje och tjuter av iver – om det är nåt spännande eller roligt på gång. Jag tycker helt enkelt att det är kul att visa att jag är glad, att det går bra, att jag ser fram emot något. Om jag lyckas med nåt bra vill jag gärna berätta om det för nära och kära – då blir det ju dubbelglädje. Jag skrattar, peppar och hejar för att jag tror på positiva känslor.

Men. Det känns ju som att en absolut inte ska visa sin iver. Det är bättre att nonchalant luta sig bakåt och klistra på en likgiltig min. För det är ju lite pinsamt att vara ivrig. Som om man till och med är lite dum. Likgiltighet är hundra gånger creddigare än iver.

En del av jargongen på sociala medier handlar om att komma med det bästa och roligaste skämtet. Att vara så ironisk som möjligt och skriva lollollol överallt. Då visar man att man är medveten om vad som händer (eller kanske till och med visar upp något man själv gör), men att man ändå inte är så där pinsamt ivrig.

Jag tycker att det är ganska tröttsamt att hela tiden behöva dämpa sig för att inte verka för ivrig. Klart att en inte hela tiden behöver tjoa och tjimma, men visst ska man få vara glad över sånt man åstadkommit eller sånt som är på gång? Eller om man är glad över något ska man gärna göra det lite i smyg, ni vet humble brag.

Gaah. Det finns så mycket som är skit i vår värld så jag tycker att alla stunder då man får chansen att hoppa jämfota av iver ska man absolut ta. Däremot ska man naturligtvis känna efter i stunden och inte vara överdrivet glad och strössla positiva pinterestcitat under varje diskussion, det gör nog ingen nytta.

Känner du igen det här fenomenet? Eller är jag den enda? Och jo, jag karikerar ju lite, men är så trött på det här. Tycker för övrigt att folk på bloggar är i allmänhet gladare och stoltare över det de gör, vilket jag tycker är fint. Det är väl självklart att man ska få glädjas över fina grejer som händer!

0

11 svar

  1. Ja, ja, ja! Fan, du tar till och med tag i en del jag nyligen skrev i Gun-boken:
    "Nuförtiden ska man se oberörd ut, men samtidigt ska man smila med ögonen liksom Tyra Banks, som om man döljer en hel värld. Vi lever i en som om-värld, tänker Gun. Som om jag brydde mig. Egentligen ska man vara oberörd hela tiden. En karl ligger på trottoaren – hoppsan, där ligger han. Vad kan man göra? Inte så mycket. Det är hans eget fel. Man kan ringa polisen om han ligger kvar där länge. Sen kommer polisen och knackar på honom och ser om där är någon hemma, och är där inte det skyfflar de upp honom och för honom till nästa instans.
    Polisen får heller inte bli berörd. Hur hade det sett ut om polisen hade börjat gråta inför ett gammalt fyllo?"

    Hehehe. Tyckte det var lite lustigt bara.
    Och vad gäller den här likgiltigheten, så tror jag det är en övergående trend som hängt med oss sen 1800-talets stramhet o allvar som indikerar att "en kontrollerad människa är en bra människa". Nu rör vi oss igen mot upplysningens ideal i vilken män gråter och känslor blir stora. Så snart är du helt rätt i tiden, bara att vänta 🙂

    1. Haha, my time will come med andra ord! Och jo, det håller säkert på att ändras. Och så glad över att Gun och jag är lika!

  2. Åh, jag känner igen mig så väl. Jag är en person som gläds åt det lilla, små saker som andra kanske rycker på axlarna åt. Idag fick vi våra biljetter till bokmässan (vi ska dit på fredag) av jobbet och när jag såg mitt namn tjöt jag av glädje, haha. Jag kände mig utvald på något vis. De andra förstod nog inte riktigt hypen tror jag 😛 Men jag skämdes rätt mycket efteråt. Jag som annars är lugn och har ett "poker face" log och pladdrade mer än vad jag brukar göra. Tror de blev lite besvärade faktiskt.

    1. Äh, härligt bara med äkta förtjusning och glädje! Kanske vi ses på bokmässan då? 🙂 Så kan vi strunta i besvärade människor tillsammans!

      1. Absolut! Låter som en god idé 🙂 Jag kommer att vara där när de öppnar imorgon. Störst chans är nog att hitta mig i Fantastikgränden eller Bokbloggarrummet (R3) Tror att Debutantbloggen skulle ha en läsarträff där klockan 13:00 i samma lokal 🙂

  3. Ja, jag har också känt att jag är för ivrig, speciellt om jag är med i en gruppövning där vi ska skapa nånting och jag bara vill fortsätta förbättra det vi gör medan de andra inte engegerar sig så mycket utan nöjer sig. Ibland måste jag behärska mig och komma tillbaka ner på jorden men det bästa är när andra människor är i samma tillstånd som jag! Det kallas flow och känns bra! 😀

      1. Jaa flow är bra! Och överlag att ha en ivrig inställning i stället för att bara vara nonchalant!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hej!

Det är jag som är den där Kugge som skriver, men på riktigt heter jag Michaela von Kügelgen (ifall du undrar varifrån det där med Kugge kommer). 

Jag är författare, frilansjournalist och företagare bosatt i Helsingfors, Finland.

Du har hittat till rätt sajt om du tycker om att skriva, kanske drömmer om författarskap eller är företagare. 

Det här hörnet av internet handlar nämligen allra mest om att skriva och driva företag – ur mitt perspektiv.

Mina böcker

Relaterade blogginlägg

drömmar

Ett halvårsbokslut

Idag har jag mer eller mindre gjort min sista arbetsdag innan semestern. Innan jag kan ta 100 procent ledigt är det lite småsaker att fixa. Jag ska lämna in redovisningen för stipendiet jag fick från Kulturfonden för Sverige

Läs mer »
livet

Vad är en blogg utan ord?

Jag skulle vilja säga att det var med bloggen som allt började. Det är sanning med modifikation. Allt började mycket tidigare. Jag var blott fem år och drömde om att bli författare. Om att skriva historier. Om att

Läs mer »