Jag är en duktig flicka. Jag är en som planerar. Jag är den som alltid ställer upp. Jag är en som får saker till stånd. Jag har massvis med planer och målsättningar. Jag har en stark drivkraft. Jag har energi och styrka så att det ibland väller över. Jag är och har allt det här och mycket mer.
Men. Jag är också en som lätt kan bli utbränd. Det är just de duktiga flickorna, de som ställer upp, de som aldrig bromsar som en dag står där och undrar hur fan det hände mig. Bland annat Linn har skrivit mycket om utbrändhet i höst. För det första tycker jag att det är otroligt modigt, för det andra tycker jag det är jättebra. Vi måste prata mer om det här.
Jag är inte den enda duktiga flickan. Jag är inte den enda som presterar och ställer upp och visionerar och skapar. Det finns massvis med såna som jag – tjejer och killar.
Men Linns texter har blivit en varningsklocka och påminnelse för mig. Jag kan inte göra allt och allt behöver inte hända just nu. Jag är otålig som fan till naturen, men jag måste också inse mina begränsningar.
Ja, jag är driftig och får saker gjorda. Men jag är ingen supermänniska. Också jag kan vakna en dag och inse att jag bränt ut mig, gått in i väggen.
Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den här tanken, för jag vill ju så himla mycket. Men jag försöker att vilja lite färre saker åt gången. Jag behöver inte göra allt just nu, jag kan lämna vissa grejer till ett senare skede i livet. Jag kan ta det lugnt mellan varven, göra inget i en hel dag (skrämmande konstig tanke för mig).
En grej är jag ändå inte redo att ge upp – skrivandet. Det är det jag älskar allra mest och det jag helst vill göra. Men alla de där andra galna drömmarna och idéerna får vänta ett tag till och samsas om tiden som blir över efter jobb och skriv. Jag är ju trots allt bara en vanlig människa. Precis som alla andra. Bra att påminna sig själv om det med jämna mellanrum.
Drömmar blir sanna, så var försiktig med vad du önskar.
4 svar
Klokt!
Själv är jag nog inte direkt duktig flicka-typen. Jag är för lat och för tillbakalutad för det, tror jag, hehe. Tar det gärna lugnt och slappnar av och gör ingenting och känner sällan press att göra saker för att andra förväntar sig det av mig. (Det kanske är en överlevnadsstrategi, jag vet inte? För det finns ju ändå en hel del som MÅSTE göras…).
Däremot ser jag dem ofta i jobbet som lärare. De duktiga tjejerna som pressar sig och vill så mycket. För mycket. Helst på en gång. Högsta betyg i alla kurser och många vänner och socialt liv och jobb och körkort och… Puh. Jag brukar försöka ge dem samma råd som du ger dig själv: Allt behöver inte hända nu. 🙂
Haha, bra att vara lat! Men ja, kan verkligen tänka mig att du ser mycket av presterartjejerna i skolan, jag var ju precis sådan. Jäklig otåligt och skulle göra allt allt allt. Kanske jag nu så småningom börjar förstå att det inte är rätt taktik…
Tycker att det är någonting förrädiskt med de nya digitala medierna, de suger utan att du märker det. Intressanta länkar hit och dit öppnar världar och visioner som aldrig förr. Hur många av oss fattar vart vi är på väg?
Gå till en läkare och hen hinner knappt se dig i ögonen längre än några korta ögonblick för hens tid går till att kolla saker på en dataskärm. Du mumlar något för mummel blir det lätt då du inte får en helkontakt i dialogen.
Vad gör alla dessa skärmar med oss? Har förstått att skärmarna utsätter oss för mer eller mindre elektromagnetisk strålning.
Blev en lite negativ kommentar men så blev det.
Skriver Kugge någonsing något för hand i dessa tider? 🙂
Ja, det är lätt att dras in i det ena och det andra. Vi glömmer bort att vara i varandras närvaro när blickarna dras till skärmarna, känner igen mig själv i det också… :/
Och jo, jag skriver anteckningar (när jag intervjuar/är på seminarium) för hand, men sällan något skönlitterärt. Ofta tänker jag så snabbt att handen helt enkelt inte hinner med och då är det smidigast att skriva på dator. Men brainstorming och sånt gör jag fortfarande för hand. 🙂