fbpx

Från privat dröm till succé

I tisdags susade jag iväg till Karis för att lyssna på Maria Turtschaninoffs föreläsning. Det är tre år sedan jag för första gångens läste något skrivet av Maria och jag verkligen älskar hennes böcker. Anaché hör till mina absoluta favoriter av ALLA böcker jag läst. Eftersom Maria inte bara skriver bra utan också säger kloka saker tänkte jag dela med mig av hennes visdomar.

Maria började med att berätta hur skrivandet väldigt länge var väldigt privat för henne. Hon ville inte riktigt berätta för någon att hon ville skriva eller att hon gjorde det.

”Det var en privat dröm, när äldre frågade vad jag ville bli sa jag att jag ville bli djuphavsdykare och balettdansös. När jag började skriva mer på allvar i äldre tonåren skrev jag för hand under en stor tall. Jag skrev i smyg.”

mariat

mariat

Precis som alla författare har också Maria blivit refuserad – flera gånger. Hon berättade bland annat att hon skickat ett refuserat manus till ett annat förlag utan att göra någon redigering däremellan (vilket hon konstaterade att kanske inte var så smart). Det andra förlaget refuserade henne ändå med ett samtal.

”Jag tog till mig kritiken och skrev om. Jag blev refuserad igen men jag fick träffa en redaktör. Sedan skrev jag om allt från början igen. Det fanns inte ett alternativ att ge upp, själva skrivandet är en belöning i sig.”

Efter omskrivningen fick hon äntligen det efterlängtade samtalet om utgivning. Jag frågade hur mycket av manuset var samma som hon börjat med i tiderna – endast namnen på huvudkaraktärerna hade fått hänga kvar, men till och med deras relation hade ändrats. Jag tror det här är något många kan känna igen (åtminstone jag delvis). Maria pratade också om hur viktigt förhållandet till en förlagsredaktör är.

”Förlagsredaktören ser allt som jag försöker gömma. Jag följer henne när hon byter förlag.”

En lång process
Maria pratade också om hur lång tid allt tar. I arbetet med den senaste romanen Maresi hade Marias redaktör sagt att manuset var nästan färdigt – ändå blev det tre (!) genomgångar av texten.

Maria lyfte också upp att många kritiserat Maresi för att vara en väldigt våldsam bok för unga, men enligt henne läser unga inte in samma saker som vuxna. Dessutom sa hon att hon ändå aldrig kan komma på vidrigare saker än det som faktiskt händer i vår värld.

Maria har jobbat som författare på heltid sedan 2008, men på en bok tjänar hon i snitt ”lika mycket som en statligt anställd på en månad”. Hon berättade att hon aldrig haft en fast anställning eller betald semester. Fastän hon trivs med friheten finns det naturligtvis alltid en viss oro.

”Man är aldrig bättre än sin senaste bok, allt hänger på mig.”

Hennes senaste bok har ändå varit en storsuccé så just nu går det verkligen spikrakt uppåt för Maria. Maresi finns (eller kommer att finnas) på 14 språk. Flera länder har också köpt rättigheterna till de två följande böckerna, varav Naondel utkommer nu i höst. Jag tycker att det är så otroligt häftigt att förlag runt om i världen redan köpt rättigheterna för två oskrivna böcker!

”När det började gå bra tittade jag i en dagbok där jag skrivit vad målet med mitt skrivande är: det var att få fortsätta skriva böcker och att få skriva som jobb.”

mariasböcker

mariasböcker

Marias fem hittills utgivna böcker, sjätte boken kommer i höst.

Går ensam på museum Inspirationen får Maria ofta från fotografier. Hon berättade att hon ofta går ensam på utställningar – och alltid har med sig ett anteckningsblock. Enligt henne är det de mest märkliga detaljerna som fastnar i hennes huvud. I ett skede jobbade hon också som vakt på ett museum i Helsingfors.

”Det var vansinnigt tråkigt, det enda jag kunde göra var att hitta på saker och så skrev jag anteckningar på pauserna.”

Under föreläsningen pratade Maria också en del om sitt sätt att arbeta. Illusionen om att författare bara sätter sig ner och skriver stämmer inte alls (om nu nån ens trodde det).

”Det jag lärt mig är att jag inte lärt mig något. Alla berättelser blir till på olika sätt. Jag har varje gång fått uppfinna hjulet på nytt. Jag måste vara öppen och villig att lära mig. Om jag kan stiga åt sidan blir berättelsen bättre. När jag inte försöker styra får berättelsen fler lager.”

I slutet av föreläsningen läste Maria ett stycke av Naondel (som alltså utkommer i höst) och jag hade kunnat sitta huuur länge som helst och lyssnat på henne. Ser verkligen fram emot boken!

Efter föreläsningen gick vi ännu en sväng till Art cafe Serendipity. Jag kan inte annat än förvånas och imponeras av Marias böcker och av hur varm och härlig hon är som människa. Har du inte läst något av Maria ska du göra det omedelbums!

0

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hej!

Det är jag som är den där Kugge som skriver, men på riktigt heter jag Michaela von Kügelgen (ifall du undrar varifrån det där med Kugge kommer). 

Jag är författare, frilansjournalist och företagare bosatt i Helsingfors, Finland.

Du har hittat till rätt sajt om du tycker om att skriva, kanske drömmer om författarskap eller är företagare. 

Det här hörnet av internet handlar nämligen allra mest om att skriva och driva företag – ur mitt perspektiv.

Mina böcker

Relaterade blogginlägg

Berlin

Jag mötte våren i Berlin

”Va, är du inte i Berlin?””Hur var Berlin?” Nu är det över en månad sedan jag kom hem från vårens resa till Sverige och Berlin. Den första tiden tillbaka i Helsingfors fick jag förvånade frågor av människor som

Läs mer »
företag & frilans

Kugge inleder sitt tionde verksamhetsår som företagare

I nio år har Michaela ”Kugge” von Kügelgen framgångsrikt drivit sitt företag. Efter sju år som Pinions kb heter företaget numera Kugge skriver AB. Ett namn som väl beskriver det von Kügelgen i första hand gör – skriver.

Läs mer »