Högljudda tjejer

Jag har alltid varit en högljudd typ. Pratat med hög röst, avbrutit andra. Jag har också alltid varit med och spelat handboll, boboll och härjat runt på skolgården. Jag har på många sätt varit en person som kunde tillskrivas flera så kallade manliga egenskaper. Men jag har också drömt om prinsessbröllop som yngre och lekt med barbiedockor. Med andra ord har jag varit en riktigt vanlig tjej och människa.

Post-handboll.

Vi vill så himla gärna placera folk in i fack. Vi vill så himla gärna att tjejer ska bete sig på ett visst sätt och killar på ett annat. För om nån avviker från det ”vanliga” vet vi inte längre hur vi ska handskas med det. Vi blir konfunderade och försöker förklara varför just den tjejen hellre sparkar på en fotboll än leker med barbies eller varför just den killen hellre lackar naglarna än brottas med nån på skolgården.

Kan vi en gång för alla komma överens om att vi alla är olika och att olikheterna inte har något med våra könsorgan att göra? Inför vappen lackade både Jon och jag naglarna med glittrigt nagellack för att vi skulle på en fest med glittertema, en annan gång hade jag kjol och orakade ben. Jon hade shorts och orakade ben. Varför får jag ha glittriga naglar, men inte håriga ben och tvärtom?

Varför är det så himla viktigt att det ska vara på ett visst sätt? Vem gynnar det? Nej precis, ingen. Jag önskar att alla i världen skulle få välja nagellack och håriga ben – om dom vill. Och utan att någon tycker det är konstigt.

Men nu lever vi inte i den världen. Det finns för livliga flickor som Amanda skriver. Jag blir helt galen av det där – för livliga flickor – vad fan är det? Är inte livliga och ivriga barn underbara? Precis lika underbara som de som hellre drar sig tillbaka och betraktar. Det finns liksom inget rätt eller fel.

Ordsvadan här på bloggen beror också på två andra texter jag nyligen läst. Ena texten handlar om hur det är att vara tjej och vad en får stå ut med.

”I start writing about feminism on the internet, and within a few months I start getting angry comments from men. Not death threats, exactly, but still scary. Scary because of how huge and real their rage is. Scary because they swear they don’t hate women, they just think women like me need to be put in their place.”

Den andra texten handlar om hur transpersoner som tidigare varit kvinnor nu är män och skillnaderna de märker i hur folk beter sig i deras sällskap.

”Over and over again, men who were raised and socialized as female described all the ways they were treated differently as soon as the world perceived them as male. They gained professional respect, but lost intimacy. They exuded authority, but caused fear.”

Visst. Det här grejerna gäller inte alla. Men grejen är den att de gäller många. Tillräckligt många. För många. Vi kan på riktigt inte påstå att vi lever i en jämställd värld. Eller den som gör det blundar för verkligheten. Vad ska vi göra då frågar många. Vi ska prata om det här och vi ska uppmärksamma det här.

Vi ska helt enkelt bli mer medvetna. Jag påstår inte att jag kan och vet allt men med genuint intresse kommer en redan långt! Tänk på alla gånger du reagerar på att något eller någon är annorlunda – varför gör du det? Och kan du ändra på din reaktion? Kanske du så småningom inte längre tänker på högljudda tjejer och spralliga killar, utan på högljudda och spralliga barn.