fbpx

Högljudda tjejer

Jag har alltid varit en högljudd typ. Pratat med hög röst, avbrutit andra. Jag har också alltid varit med och spelat handboll, boboll och härjat runt på skolgården. Jag har på många sätt varit en person som kunde tillskrivas flera så kallade manliga egenskaper. Men jag har också drömt om prinsessbröllop som yngre och lekt med barbiedockor. Med andra ord har jag varit en riktigt vanlig tjej och människa.

kuggehandboll2
Post-handboll.

Vi vill så himla gärna placera folk in i fack. Vi vill så himla gärna att tjejer ska bete sig på ett visst sätt och killar på ett annat. För om nån avviker från det ”vanliga” vet vi inte längre hur vi ska handskas med det. Vi blir konfunderade och försöker förklara varför just den tjejen hellre sparkar på en fotboll än leker med barbies eller varför just den killen hellre lackar naglarna än brottas med nån på skolgården.

Kan vi en gång för alla komma överens om att vi alla är olika och att olikheterna inte har något med våra könsorgan att göra? Inför vappen lackade både Jon och jag naglarna med glittrigt nagellack för att vi skulle på en fest med glittertema, en annan gång hade jag kjol och orakade ben. Jon hade shorts och orakade ben. Varför får jag ha glittriga naglar, men inte håriga ben och tvärtom?

Varför är det så himla viktigt att det ska vara på ett visst sätt? Vem gynnar det? Nej precis, ingen. Jag önskar att alla i världen skulle få välja nagellack och håriga ben – om dom vill. Och utan att någon tycker det är konstigt.

Men nu lever vi inte i den världen. Det finns för livliga flickor som Amanda skriver. Jag blir helt galen av det där – för livliga flickor – vad fan är det? Är inte livliga och ivriga barn underbara? Precis lika underbara som de som hellre drar sig tillbaka och betraktar. Det finns liksom inget rätt eller fel.

Ordsvadan här på bloggen beror också på två andra texter jag nyligen läst. Ena texten handlar om hur det är att vara tjej och vad en får stå ut med.

”I start writing about feminism on the internet, and within a few months I start getting angry comments from men. Not death threats, exactly, but still scary. Scary because of how huge and real their rage is. Scary because they swear they don’t hate women, they just think women like me need to be put in their place.”

Den andra texten handlar om hur transpersoner som tidigare varit kvinnor nu är män och skillnaderna de märker i hur folk beter sig i deras sällskap.

”Over and over again, men who were raised and socialized as female described all the ways they were treated differently as soon as the world perceived them as male. They gained professional respect, but lost intimacy. They exuded authority, but caused fear.”

Visst. Det här grejerna gäller inte alla. Men grejen är den att de gäller många. Tillräckligt många. För många. Vi kan på riktigt inte påstå att vi lever i en jämställd värld. Eller den som gör det blundar för verkligheten. Vad ska vi göra då frågar många. Vi ska prata om det här och vi ska uppmärksamma det här.

Vi ska helt enkelt bli mer medvetna. Jag påstår inte att jag kan och vet allt men med genuint intresse kommer en redan långt! Tänk på alla gånger du reagerar på att något eller någon är annorlunda – varför gör du det? Och kan du ändra på din reaktion? Kanske du så småningom inte längre tänker på högljudda tjejer och spralliga killar, utan på högljudda och spralliga barn.

0

4 svar

  1. Bra skrivet! Jätteviktigt att prata om. Första steget för att kunna förändra något är att inse att det förekommer, så vi kan tänka igenom hur vi själva agerar. Försöker prata om sånt här med mina barn, speciellt den yngsta som nu börjar komma hem från dagis och avfärda somliga saker som tjejiga, och då uppenbart dåliga…

    1. Fint att du pratar med dina barn! Tror också på att mycket ligger i våra tankemönster som sen leder till hur vi agerar. Insikten i det här är viktig.

  2. Jag håller med att vi bör se varje människa för den unika människa det är, med sina bra sidor och sämre sidor. Jag tror att många gånger kommer besvikelser just för att vi glömmer bort att vi alla är unika och har rätt att vara det.
    Jag tänker såhär att om ex. Oskar som är vid 20 års åldern gillar att ha på sig klänning när han går ut så kan jag välja att tycka att det är helt ok eller så tycker jag inte om det och blir besviken för att han tänker gå ut så.
    Om jag blir besviken på han för att han tar klänning på sig då är det mitt eget fel att jag blir besviken. För det är jag som har satt upp en ram runt Oskar, såhär får han göra och så får han inte göra för då sticker han ut och frångår från ramen som jag satt upp på han.

    Svårt att beskriva hur jag tänker men hoppas ni förstår 😀

    1. Tycker det var jättebra beskrivet det där med ramen runt personer! Ofta är det just utifrån, inte inifrån, som åsikterna kommer.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hej!

Det är jag som är den där Kugge som skriver, men på riktigt heter jag Michaela von Kügelgen (ifall du undrar varifrån det där med Kugge kommer). 

Jag är författare, frilansjournalist och företagare bosatt i Helsingfors, Finland.

Du har hittat till rätt sajt om du tycker om att skriva, kanske drömmer om författarskap eller är företagare. 

Det här hörnet av internet handlar nämligen allra mest om att skriva och driva företag – ur mitt perspektiv.

Mina böcker

Relaterade blogginlägg

drömmar

Ett halvårsbokslut

Idag har jag mer eller mindre gjort min sista arbetsdag innan semestern. Innan jag kan ta 100 procent ledigt är det lite småsaker att fixa. Jag ska lämna in redovisningen för stipendiet jag fick från Kulturfonden för Sverige

Läs mer »
livet

Vad är en blogg utan ord?

Jag skulle vilja säga att det var med bloggen som allt började. Det är sanning med modifikation. Allt började mycket tidigare. Jag var blott fem år och drömde om att bli författare. Om att skriva historier. Om att

Läs mer »