Hur jag skriver

Som lovat skajag blogga om min skrivprocess. I januari bloggade jag om hur ett manus blir till och det här hoppar väl in på lite samma tema, men jag tycker själv att det är fascinerande att höra hur andra gör så det kan väl inte finnas för många inlägg om processen. Och obs! Det här är mitt sätt att göra, men jag tror att det är viktigt att fundera över sin process. Vad funkar för mig? Vad funkar inte? Kan jag göra nåt annorlunda nästa gång?

Jag får en idé. I båda mina romanprojekt har idén funnits länge i huvudet innan jag började skriva. Med Vad heter ångest på spanska? var idén ändå väldigt luddig och jag har efteråt fått omarbeta texten massvis. Nationen och karaktärerna fanns i mitt huvud i ungefär ett år innan jag började skriva.

Jag visste att jag ville skriva om Ecuador. Men inte vad det skulle bli.

Jag planerar. Lite. Lyssnade i går på senaste avsnittet av Skrivarpodden med Charlotte. Där pratar hon mycket om att hon alltid skriver utgående från ett synopsis. Det gör inte jag. Mitt sätt att jobba är mer som en upptäcktsresa. I slutet av ett manus måste jag gå tillbaka till början och rätta till karaktärsdrag, händelser och så vidare. Men mer om det i en senare punkt.

Jag skriver, ofta som en tok. Jag börjar inse att jag funkar allra allra bäst om jag får skriva minst en halv timme åt gången ungefär varje dag när jag håller på med ett nytt projekt. NaNoWriMo är egentligen det perfekta sättet för mig att jobba. Jag känner press och har en deadline och jag bara skriver. Jag pillar inte på texten jag skrev dagen innan, jag bara skriver vidare. Men det här kräver att jag är inne i storyn och har tid att avsätta för skrivandet (eller då jag skrev Nationens råmanus under NaNoWriMo hade jag inte så mycket tid, men desto mer vilja). Den snabba processen innebär att scenerna är mer som skelett, allt kött och ben saknas. Det är mest dialog och ytliga beskrivningar.

Jag låter texten ligga. Minst i en månad, gärna två. Jag vill få distans till mina meningar och ha möjlighet att läsa dem med någorlunda fräscha ögon. Den första läsningen är också viktig tycker jag, för då har jag inte hunnit läsa ”sönder” min text. Första gången känns manuset fortfarande nytt och fräscht.

Jag redigerar varv ett. Här har det varit väldigt olika mellan mina två manus. Då för två år sen när jag redigerade fokuserade jag alldeles för mycket på små grejer i stället för att se på helheten. Nu med Nationen har jag försökt jobba med att få det stora paketet att fungera. Men också den här processen har haft sina brister. Jag visste till exempel att slutet inte var bra, men jag hade helt enkelt inte tid för att göra det bättre innan jag skulle lämna in texten till handledaren. Nu när jag redigerade jobbade jag också en del med att fördjupa karaktärerna och förstärka det inre. Alltså ge texten mer kött på benen i stället för att låta det vara ett råmanus-skelett. Tog hjälp av post-it-lappar.

Jag får kommentarer. Det har varit testläsare, lektörer och handledare som fått titta på mina texter de senaste åren. Nu har jag ju den otroliga lyxen till en handledare via Litterärt Skapande. Hennes kommentarer har hjälpt mig otroligt mycket. Jag får hela tiden nya insikter och läser min text med nya ögon tack vare hennes kloka poänger. Jag har också fattat grejer jag inte alls kunde se tidigare i min text.

Ibland får jag peppiga kommentarer i min text.

Jag redigerar vidare. Fokus ligger ännu mer på att fördjupa fördjupa fördjupa. Sånt jag ofta missar är reaktioner. Karaktärerna kan inte bara agera, de måste också reagera på det som sker runt dem. Karaktärerna måste också bete sig logiskt och alla scener måste föra texten framåt. Det får inte heller bli för pladdrigt med dialog på dialog så jag jobbar mycket med att stryka och fördjupa.

Redigerar, redigerar, redigerar. Många tänker sig säkert att en sätter sig ner och skriver och så är det klart, men för mig känns det som om skrivprocessen sätter i gång ordentligt när jag börjar redigera. Då börjar det hända saker i texten och mina karaktärer väcks till liv. Redigering är jobbigt, tidskrävande och efter ett tag oerhört tråkigt för en har sett samma gamla meningar tusen gånger. Ändå är redigeringen otroligt rolig. Och vilken tur att jag tycker det, för annars skulle det nog aldrig bli nåt mer än extremt dåliga råmanus.

Ja ungefär så här jobbar jag, i stora drag. Har redan skrivit mycket men kunde ha skrivit hur mycket som helst. Lite lustigt också att jag valde att lämna processen där, kanske för att jag just nu är i den andra redigeringsfasen. Efter det kommer mycket till. Men en viktig del i alla skeden är att en ska komma ihåg att fira och vara stolt över sig själv.

Några frågor på det här? Eller kommentarer? Har varit så tyst i kommentarsfältet att jag börjar tro att ni alla slutat läsa min blogg!