Fredagsfeminism

Förra veckan skrev Linn ett inlägg om att hennes feministiska uppvaknade kom rätt sent. Jag hör definitivt till samma kategori – det var kanske för några år sedan som jag började förstå det här med feminism och kanske det allra viktigaste: det handlar inte om mig. Eller det kan också handla om mig, men på det stora hela handlar det om strukturer. Ett uttjatat ord tycker kanske de flesta, men just så är det.

Jag skrev en råddig kommentar på Linns blogg där jag nämnde att jag som ung varit omringad av starka kvinnor och en mamma som kör bil som en rallychaufför. Svenskfinlands feminist nummer ett, Peppe, kommenterade genast att det klingar falskt att tala om starka kvinnor. Vi talar sällan om starka män – och dessutom, vad är de andra kvinnorna då, svaga?

Tankarna har snurrat på sedan dess. Först och främst är jag livrädd för att ”ge mig in” i den feministiska debatten. Det är så lätt att det blir missförstånd och det är så lätt att någon påpekar att ens argument inte håller eller att en inte tänkt igenom det ur alla perspektiv. Dessutom känner jag väl att jag inte vet tillräckligt mycket om feminism och därför inte har ”rätt” att uttala mig – liksom suck.

Nå jag har funderat och funderat och kommit fram till att när jag var liten så fattade jag helt enkelt inte att kvinnor och män hade olika förutsättningar och villkor. Jag har aldrig fått höra att jag inte kan eller får göra något på grund av att jag är tjej. Mina föräldrar och lärare och alla i min omgivning har alltid hejat på mig om jag tagit mig an något. Under både lågstadiet och högstadiet var det fler killar på min klass/årskurs, men jag kände mig aldrig i underkant. Ingen har sagt åt mig att jag ska tala tystare eller ta det lugnare. Jag har hojtat och härjat och inte set några gränser på det jag kan göra. Jag var precis som alla andra tjejer och killar. Som vuxen har jag däremot råkat ut för att någon (ofta en man) inte tar mig riktigt på allvar för att jag är ung och blond.

En mini-Kugge som nog inte visste nåt om feminism, men hade desto mer viljestyrka.

Men. Det handlar ju inte om mig. Utan det handlar om vårt samhälle som fortfarande värderar kvinnor och män olika. Det handlar om glastak som inte spräckts. Det handlar om kvinnor som går hem på nätterna och är rädda för att bli våldtagna. Det handlar om pappor som vill umgås med sina barn efter en skilsmässa. Det handlar om att vi måste tänka om för att få jämställdhet på riktigt.

Jag förespråkar ingen tvärtom-värld där män och kvinnor byter plats – då har vi ju precis samma problem som tidigare (men som Markus Haakana skriver i den här kolumnen kan det vara bra att leka tvärtomleken en stund). Jag förespråkar en värld där vi ser alla som individer och ger alla likadana chanser. Vare sig en drömmer om att bli rallychaufför eller balettdansare.

Vi lever i 2016 och jag tycker vi borde ha kommit så långt som att alla människor har lika värde. Oberoende av kön, ålder eller hudfärg. Jag är en naiv idealist och hoppas på en sådan värld, men vet att vi inte lever i en sådan. Just nu känns det dessutom som om det finländska samhället tagit några rejäla kliv bakåt i stället för framåt. Det känns riktigt obehagligt och jag hoppas att vi snart, helst i går, ändrar riktning.

Nej huhhu. Känns som att jag bara svamlar på och kommer inte med några nya eller tankeväckande argument och har riktigt ångest för att trycka på publicera, men jag tror på att göra saker som känns lite skrämmande. Det här var mitt första, men knappast sista, inlägg om feminism. Vad betyder feminism för dig? Glad fredag, var snälla med varandra!