Inte snabb men uthållig

I början av sommaren började jag springa för att jag skulle delta i ett 10 kilometers lopp i Berlin. Jag har tidigare hatat löpning och har med jämna mellanrum sprungit några kilometer för att konstatera att löpning fortfarande suger. Men i sommar hände nåt och jag började springa. Jag har fortsatt springa efter loppet och alltid känns det kanske inte jättebra, men jag känner att jag utvecklas.
Under hösten har jag haft hjälp av online-PT:n Lina som gjort upp (bland annat) ett löpschema för mig. I går var det dags för ett långpass i behagligt tempo. Mitt sikte låg på 10 km, men till slut blev det 12 (!!) km. Jag har aldrig sprungit så långt och fattar verkligen inte vad som hände. Vid 4 km kändes det tungt och jag siktade på 7 km, men sen bara sprang jag vidare som värsta Forrest Gump. Däremot kan jag inte påstå att jag skulle vara snabb. Mina 12 km tog 1 timme och 24 minuter. Antagligen kunde jag springa snabbare, men just i går var det här perfekt tempo.

Såg lite skeptisk ut innan gårdagens löpning.

Och nu (förlåt) ska jag dra till med den mest använda klyschan inom skrivarvärlden och jämföra löpning med skrivandet. Hur många har inte påpekat att romanskrivning inte är ett hundrameterslopp utan ett marathon? Men det är ju så, skriker jag inombords. Att tro att man ska klara av ett marathon (eller 12 km) första gången man försöker sig på den sträckan är ju bara dumt. Samma gäller skrivandet. Sällan blir det rätt första gången och man får fortsätta träna, träna, träna.

Om ett år springer jag kanske 12 km utan att tänka desto mer på det. Om ett år är jag kanske utgiven. Obereonde så ska jag fortsätta träna. Uthållighet vinner i längden över snabbhet.