I dag läste jag de 10 första sidorna i mitt manus och tyckte att det var skit, skit, skit. Jag hade lust att gräva en stor grop, hoppa i den och aldrig komma upp igen. I ungefär två minuter kände jag så här sedan kom envisheten fram. Jag kan ju inte ge upp nu.
Så jag kavlade upp ärmarna och började redigera och skriva om kapitel ett. Jag vet inte om jag fortfarande heller hittat rätt, men det känns så mycket bättre redan. I morgon tar jag itu med resten (eller åtminstone kapitel två och tre) för i kväll ska vi fira att det gått fyra år sedan vår andra dejt med Jon. Det blir bowling och middag på Bar Teos – precis som då.
Det finns så mycket jag skulle ville skriva om hur allt har förändrats på fyra år, men allt blir bara klyschigt och fel. Så jag säger bara: att påstå att jag inte är lycklig just nu skulle vara en riktigt stor lögn. Ha en fin lördag!
P.S. Här skulle finnas en bild på oss två men Jon tycker inte det här med bilder på internet är så kul, så ni får nöja er med ungefär 5-åriga mig.
2 svar
Tvivlet! Jag tror ALLA känner exakt så när vi läser det vi skrivit. Men jag tror det bara betyder att du hunnit utvecklas sedan du satte punkt och nu kan göra det ännu bättre. Hörde nyligen en författare säga att en riktig författare är aldrig nöjd. Ha så kul 🙂
Ja så är det! Och ingen blir väl nånsin riktigt nöjd, men bra om man kan upptäcka någon brist här och där. 🙂