Tusen ord. Från 59-tusen till 43-tusen. Så stor är skillnaden med mitt första utkast som jag smart nog döpte till 1 och mitt nuvarande utkast som heter 1.7. Det finns en hel del som har hänt på vägen, samtidigt känner jag mig ganska blind för det, storyn är ju fortfarande den samma tycker jag. Med vissa modifikationer men ändå.
Min första tanke just nu är att 43 000 ord är helt för kort. En roman måste väl vara minst 50 000 ord? Åtminstone enligt många definitioner. Min andra tanke är att vem bryr sig. Kan själv inte tåla texter som har massvis med utfyllnad och får jag ta mig an någon annans text vill jag ofta förkorta och förenkla.
Men är mitt manus nu för kort och för enkelt? Det och mycket annat hoppas jag på att jag får svar på när jag nu skickar till testläsare och lektör.
Hade sån enorm ångest när jag klickade på sänd. Kände att mitt manus är värdelöst, att jag bara slösar folks tid när jag ber dem läsa det (tack Bianca, som redan läst två (!) gånger, dessutom versioner som är ännu sämre än den nuvarande), att jag bara vill begrava huvudet i sanden och radera hela manuset från min dator och återgå till livet innan den 14 januari 2013 klockan 20:29 då jag skapade 1.docx på min dator.
När jag sedan läser hur min lektör verkligen sågat ett annat manus blir jag ännu mer rädd, men samtidigt lättad. Blir det totalsågning kan jag lämna Vad heter ångest på spanska? och gå vidare med tvåan. Den bästa känslan just nu är inte att det första manuset ligger hos lektören utan att jag redan har ett nytt att jobba på ifall det faktiskt blir dags att glömma det första.
Så väldigt blandade känslor här denna fredag. Nån annan som känner igen sig?
P.S. Tack också alla andra som testläst, alla kommentarer har varit guld värda!
0
6 svar
Tralla lalla laa!!! I slutet blir allt braaa!!Hälsar fredags klipp-stress-angstaren 🙂 Har ju helt andra saker på gång, men kan lite förstå dej i alla fall!
Ja, tror många kan igen sig fastän de inte försökt sig på galenskapen att skriva en roman. 😀 Klipp väl, jag säger nu tillfälligt hejdå till som heter skönlitterärt skrivande!
Heja heja, du kommer att få en bok utgiven, blir det inte den så blir det nästa, eller nästa… men det BLIR i alla fall!
Tack Yvonne! Ja, så får man väl tänka, att det händer nog, måste bara jobba på. Peppen hjälper definitivt på vägen!
Så spännande att hitta din blogg! Blir alldeles inspirerad bara av att läsa om din manusnervositet; har själv författardrömmar och har påbörjat ett par projekt som inte kommit längre än 10-20 sidor. Men jag blir motiverad av att läsa om fler som sitter i samma båt – eller snarare i en båt en bra bit längre fram! 🙂 Lycka till!
Tack Fanny, vad kul! Ska imorgon blogga om lektörens kommentarer. Har samlat tankarna lite först. Men roligt om du vill läsa och följa med mitt harvande som författaraspirant! Och som tips: det gäller bara att bestämma sig och skriva på. Öva öva öva, skriva skriva skriva. Har hållit på i över två år och nu känns det som att jag kanske lite börjar förstå vad det här hela handlar om, haha!