Mias inlägg fick mig att fundera på varför jag egentligen skriver. Jag tror inte ens att jag kan förklara det på något bra sätt. Det har bara alltid funnits där, behovet att skriva. Jag har ändå inte varit den som fyllt en massa dagböcker och jag har inte tiotals noveller eller romanutkast i skrivbordslådorna, högst ett antal dikter från tonåren. Och en publicerad novell i tidningen Sinä&Minä för över tio år sedan. Jag kommer ihåg att jag fick 200 mark för den, kändes stort! Läste igenom texten i somras och det var faktiskt inte så hemskt som jag trodde, ett litet smakprov nedan. Mer får ni inte se, hehe!
Men varför skriver jag idag? Jag visste att jag skulle ha mycket tid när vi flyttade till Berlin i januari ifjol och jag hade redan länge tänkt på att jag måste börja skriva på riktigt. Inte bara journalistiska artiklar och reportage, utan fiktion. Det ironiska är att i början kändes det så otroligt svårt att hitta på. Jag var så inne i min journalistroll där jag ska skriva så sanningsenligt som jag bara kan. Men när jag äntligen började hitta på, blev det så mycket roligare och så mycket bättre. Mitt journalistjag blev nästan överraskat över hur roligt det är att hitta på!
Just nu är jag ganska trött på mina ord efter att ha jobbat med dem så länge. Ska försöka ta en ordentlig slutspurt de kommande veckorna, redigera tills jag inte längre kan göra något just nu och sedan skicka in. Som tur är har jag redan nästa projekt i tankarna, funderar faktiskt på att testa på NaNoWriMo. Skulle vara så kul att vara med i en större skrivargemenskap där en massa människor runt i världen försöker pressa ur sig 50 000 ord på en månad. Är det nån som erfarenhet av NaNoWriMo?
0