När jag landade en 3-boksdeal för min feelgoodserie

”Något på gång?”

Så lydde rubriken på ett mejl som jag fick i april av förläggaren Martin Welander på Schildts & Söderströms. Han visste att Anne och jag skriver på en deckare och undrade hur långt vi har kommit och att han gärna läser.

Jag svarade att vi kan väl ta en lunch, för jag har så många manus och idéer att jag helst berättar om dem ansikte mot ansikte.

Sagt och gjort. En solig vårdag i maj träffades vi och jag berättade om alla projekt – i varierande stadier. Vissa är bara idéer, andra längre hunna. Martin lyssnade tålmodigt och summerade i slutet av lunchen alla manus och deras grundidé. Än i denna dag är jag imponerad över att han så snabbt greppade allt!

Jag cyklade hem glad och pirrig, men också med följande tanke: ”Åh nej, nu måste jag ju redigera klart min feelgood eftersom jag har en förläggare som är intresserad.”

De flesta kanske skulle bli glada – och det blev jag också – men jag hade inte ens tittat på manuset på över ett år. Så jag gjorde upp en plan och bestämde att Martin ska få manuset senast i slutet av juni.

Eftersom motståndet var enormt hade jag inte lust att läsa manuset. Men det går liksom inte att redigera ett manus man inte har jobbat med på över ett år utan att först läsa. Jag tog då till ett trick vi hade testat med Anne när vi skulle redigera deckaren.

Vi lyssnade på vårt manus!

Det var en rätt så burkig AI-röst, men det gick ändå att lyssna på. Och för mig var det faktiskt mindre jobbigt än att läsa igenom allt. Jag lyssnade bland annat på Kansjerf (bilden) när jag var där en vecka i slutet av maj.

Däremot var konverteringstjänsten inte helt hundra så jag har ingen tjänst/app som jag vill rekommendera, men jag föreställer mig att det inom ett par år finns välfungerande tjänster också för detta.

Jag kan också tånka mig att förlagen kunde erbjuda detta åt sina författare – att få lyssna igenom manuset när man är nästan färdig för att upptäcka de sista logiska luckorna. Men mer om det en annan gång.

Plockar upp manuset igen efter paus

Så där satt jag i början av juni med ett manus som jag inte hade rört på över ett år men som funnits med mig länge.

Idén fick jag redan i februari 2021 och jag började skriva i augusti 2021. Sommaren 2022 finslipade jag manuset för att skicka in under vår sista inlämning i Författarskolan.

Här finns ett inlägg om vad som hade hänt fram till våren 2022.

Men nu måste jag alltså plocka upp manuset efter en paus. Eller måste och måste. Men ni fattar.

I april 2023 hade jag redigerat manuset och skickat till Mia Franck som lektörsläste det. Hon var min handledare under Författarskolan och kände till manuset mer än väl. I maj 2023 fick jag väldigt bra och konstruktiv respons av Mia, men sen gjorde jag inget med manuset.

Orsakerna är många.

Den främsta är kanske att jag tyckte att det var roligare att skriva på deckaren med Anne. Men också att jag inte var så sugen på att jobba med en text som ändå kanske skulle stanna i skrivbordslådan.

En tidigare version var och vände hos några förlag hösten 2022 och jag fick föga överraskande bara refuseringar.

Jag var helt enkelt lite trött på att möta det där motståndet och ville hellre vistas i deckarbubblan med Anne.

Men nu hade jag ju min gyllene chans! Så jag redigerade, redigerade, redigerade.

Skickade in manuset i juni

Onsdagen den 26 juni skickade jag in manuset till Martin med noll aning om hur han skulle ta emot det. Jag kände att det fanns något i texten som jag verkligen gillade, framförallt mina huvudkaraktärer, men samtidigt fanns den där gnagande känslan av alla tidigare refuseringar.

Kanske är det inte tillräckligt bra?

Den 8 augusti fick jag följande mejl: ”Feelgooden var perfekt semesterläsning! Jag väntar på att en kollega läser den ännu, så diskuterar vi lite internt.”

Puh! Jag hade passerat ett nålsöga, men jag var fortfarande osäker. Tänk om inte kollegan alls gillar manuset?

Men sedan den 26 augusti – på min födelsedag! – fick jag ett nytt mejl där Martin skrev att de gärna vill träffa mig och att den finska förläggaren (!) Mirjam också skulle vara med. Febrilt försökte jag tänka vad det betyder. Det är ju rätt så uppenbart, men det kändes så märkligt ändå.

Vill de också ge ut boken på finska? Va?

De erbjuder mig en 3-boksdeal?!

Den 9 september klev jag in på förlaget med nervösa ben. Jag var över en kvart för tidig och hängde ute och skrevs med Ellen som försökte peppa mig om att det skulle bli jättebra. Jag klarade inte av att tänka klart och undrade mest vad Martin och Mirjam kommer att säga.

Mötet gick som i en dimma. Allt de sa kändes overkligt. De började med att berömma manuset och karaktärerna. Mirjam sa att hon fick Mamma Mia-vibbar av det och jag försökte bara fatta vad de sa och varför också Mirjam sitter med.

Sedan släppte de bomben: De vill att jag ska skriva en trilogi och att den ska ges ut både på svenska (Schildts & Söderströms) och på finska (S&S Kustannus).

Jag önskar att jag kunde se mitt ansiktsuttryck från den stunden men inombords rördes tremiljoner känslor upp. Bara en dryg månad tidigare hade ju Anne och jag skrivit ett avtal med Elina Ahlbäck Agency för vår deckartrilogi och nu vill Schildts & Söderströms att jag ska skriva en feelgoodtrilogi för dem?!

Jennifer, som visste att jag varit på mötet, skickade otåliga meddelanden till mig som jag inte kunde svara på medan jag cyklade hem. Kanske först när jag sa det högt till henne och fick hennes respons sjönk det in: De vill att jag ska skriva en trilogi och de vill ge ut den både på svenska och finska!

Samma dag träffade jag också Anne hemma hos mig för att spåna på deckaren. Jag var lite nervös för hur hon skulle reagera på nyheten – vi har ju ändå ett annat projekt på gång – men hon blev bara jätteglad för min skull. Vi skålade i lyxig läsk och drömde om allt som framtiden för med sig.

Någon vecka senare skrev jag på avtalet och i fredags gick vi ut med nyheten. Både Svenska Yle och Hufvudstasbladet skrev också om det. (Sjukt?)

De senaste dagarna har jag fått så mycket kärlek och pepp från vänner och bekanta på sociala medier. Jag är helt överväldigad och rörd av responsen. Det är också via andras blick som jag fattar vad jag har åstadkommit.

Nu måste jag sluta se på mig som den där lite misslyckade författaren med en massa refuseringar och nej i bagaget och se mig som en författare som skriver två trilogier samtidigt. Jag vill och vågar inte säga att jag är framgångsrik, men jag vågar nu säga och förstå att det finns människor där ute som tror på mig och mitt skrivande. Och det betyder allt.

Veckans surrealistiska känslor växte av att deckartrilogin nu är såld till Danmark. Först till Danmark av alla länder?! Men det ska vi prata om i ett annat inlägg. Nu ville jag bara berätta hur det gick till när jag landade en 3-boksdeal för min feelgoodserie.

Första boken, Sommar på Villa Hilda, utkommer redan i juni och de två andra delarna under 2026. Både på svenska och finska. Jag fattar fortfarande inte riktigt det, men nu är det så här och det är väldigt, väldigt bra.

Frågor på det?