Från noll till hundra på tre sekunder

Exakt för åtta år sedan skrev jag de första raderna av det som kom att bli min debutroman. Jag var nyinflyttad i Berlin och satt i en lägenhet utan wifi och dubbade versioner av halvbra amerikanska tv-serier på en gammal tjock-tv. Och jag hade tråkigt.

Det var inte många dagar innan det som flyttlasset hade gått från Helsingfors till Tysklands huvudstad och en ny vardag väntade. En vardag med extra mycket fritid och äntligen en chans att uppfylla den där drömmen som funnits med mig sedan jag förstod att författare är nåt man kan bli.

Det tog mig ett år att skriva ett första råmanus av Vad heter ångest på spanska? och ytterligare tre och ett halvt år innan jag hade den publicerade boken i min hand.

Läs också: Hur blir man författare? En lång och snårig väg till två böcker

Inte en speciellt snabb process med min debutroman, men en process likväl. För redan när jag refuserades av förlagen visste jag att jag inte kommer att ge upp. Skrivandet är för viktigt för mig. Det är ju det roligaste jag vet!

Men ändå har jag kämpat med skrivmotstånd och med att försöka hitta tiden till skrivandet. Det är så lätt (för mig) att skjuta upp det och göra annat. Speciellt om man inte är en storsäljande författare och böckerna kommer ut på löpande band och upplaga efter upplaga säljer slut.

Nu i januari och februari testar jag en ny skrivmetod – att inleda varje dag med att skriva 1500 ord – och hittills har det gått bra. Nio av nio vardagar har börjat med att jag sätter mig med mitt manus i ungefär en timme. Sedan är jag färdig med dagens arbete.

Den här nya skrivmetoden och kanske det nya året fick mig också att börja tänka i nya banor. Jag vill ordna en skrivarkurs! I fjol ordnade jag ju två kurser med Ellen och en yoga- och skrivretreat tillsammans med Laura, men nu vill jag göra något eget.

Internet kryllar av digitala skrivarkurser. Jag vet. Det finns självstudierkurser och kurser med träffar och korta och långa och dyra och ännu dyrare kurser. Men jag vill skapa något som bygger på det jag lärt mig under de gångna åtta åren. Inget fuffens (vilket jag tyvärr ofta upplever att många kurser är?) och nåt rakt från själen. Äkta och jättemycket Kugge.

Så nu planerar jag en inspirerande kurs som ger pepp och stöd och framförallt hjälper deltagarna att skapa en skrivvana som de kan hålla fast vid.

Och nej, skrivandet är verkligen ingen exakt vetenskap och det finns varken rätt eller fel och allt funkar inte alltid på alla och hela tiden, men jag tror också att det finns en massa metoder som kan vara bra att ta till sig. Att plocka fram när skrivandet står still.

Så nu har min hjärna gjort vad den alltid gör. Den har gått igång med sådan fart att jag knappt kan somna på kvällarna för att jag tänker så mycket. Idéer föder nya idéer som föder nya idéer. Tänk om jag skulle göra så! Eller så? På det sättet är min hjärna alldeles fantastisk men också otroligt jobbig att ha och göra med. Speciellt om man helst av allt skulle vilja sova, inte planera.

Men man är ju som man är. Och när jag väl får en idé som jag gillar släpper jag inte den. Det är full fart framåt och från noll till hundra på tre sekunder. Men jag försöker se det som min styrka. Jag har liksom verkligen inga problem med att komma igång. Inte heller att avsluta. När jag väl bestämmer mig så bestämmer jag mig.

Och det roliga med att vara sin egen chef är att jag faktiskt själv får bestämma över vilka alla idéer som jag vill utforska närmare och fördjupa mig i. Just nu finns en rätt färdig stomme för en fyra veckors kurs med fyra Zoomträffar (jag skulle inte vara jag om inte den där stommen skulle finnas redan två dagar efter att jag kläckte idén, ehe).

Nu ska jag förfina idén, bolla den med andra och sedan öppna för anmälan. Just nu är planen att det blir varje torsdag kväll i mars. Om du redan vill anmäla preliminärt intresse kan du mejla mig på kugge@letmecreate.fi! Då lovar jag att mejla genast när det går att anmäla sig.

Pust. Min hjärna är verkligen en förbannelse och tillgång! Men jag minns inte när jag senast känt mig så här ivrig över något? Vill liksom verkligen bara kavla upp ärmarna och sätta igång och planera mitt mästerverk till kurs. Och hur mycket jag än älskat att samarbeta med andra under det gångna året är jag också mycket pepp på att göra nåt helt eget.

Är du som jag? Från noll till hundra på tre sekunder eller en som behöver lite mer tid och eftertanke?