Samma dag som Nylands gräns öppnades åkte vi. Fem dagar tidigare än planerat slutade unga militärkillar patrullera på gränsen och fråga vem man var och varför man skulle korsa en osynlig gräns i det egna landet. Men nu var kusten klar, inga tecken på att landet delats i två fanns längre.
Fastän det var okej att korsa gränsen så kändes det ändå kriminellt. Vi var ute på en sommarstuga som inte finns i Nylands sjukvårdsdistrikt. Vi handlade mat i en affär som inte var vår.
Vi möttes av ett aprilkallt hus. Vi tände brasan och röken vällde in, skorstenen var kall och drog inte. Vattnet i sjön var mörkt och kallt, bastun nere vid vattenbrynet det enda stället att tvätta sig på. Pumpen till kranen i köket ville inte fungera, men efter en halv timme rann det kallt drickbart vatten ur kranen. Bara kallt vatten, tempererat enligt vädret. Samma vatten skulle användas till allt och jag minns fortfarande hur kalla mina händer var efter dassbesök och noggrann handtvätt efteråt.
I början kändes det märkligt att bo så här. Laga mat på en liten spis som inte fungerar om man vill använda båda spisplattor och ugnen samtidigt. Diska för hand. Bära ved. Tända brasa. Bada bastu.
I slutet av april började jag med morgondopp. Varje morgon gick jag ner till bryggan, klev ner för stegen men vågade inte släppa taget. Det var för kallt fastän april annars kändes varmare än vanligt.
Sedan kom maj. Det snöade, slaskade och blev till slut varmt. Krikonträden blommade två veckor senare än i fjol, vi följde noggrant med utvecklingen. Aldrig har jag varit så nära naturen som den här våren, de här månaderna ute på landet. Jag har sett gräset bli grönare, groteska buskage bli gröna och blomma upp, midsommarrosen. Rädisor ur eget land. Morötter och rödbetor som tar längre tid på sig.
De sista veckorna, i juli, hade vi en egen hare som dök upp flera gånger för att äta delikata grässtrån på gården. Vi ropade exalterat till varandra när vi fick syn på den. Försökte fotografera men oftast sprang den iväg.
De här månaderna här på landet har varit märkliga. Utöver några svängar till Helsingfors och mitt eget lande har vi tillbringat tiden här där tiden mest står still.
Någon frågade mig hur det känts att bo så långt bort från allt och alla. I normalfall hade jag kanske inte klarat av det. Jag hade saknat mina vänner och Helsingfors och allt som händer där alltför mycket. Men den här våren och sommaren har det inte varit så mycket att sakna.
Kommer vi någonsin att uppleva något liknande igen?
0
