Dagarna, veckorna och månaderna går. Största delen av tiden har jag tråkigt, så otroligt tråkigt, men ändå är det som att tiden rusar fram. Vilken paradox alltså? Vardagen nu är mycket märklig. Som en hybrid av ett “vanligt” liv men ändå inte.
De flesta vardagar vet jag inte vad jag ska göra när jag kommer hem från kontoret så jag kanske fortsätter jobba, bygger hemsida och har svårt att slappna av, släppa taget.
En lördag kväll tillbringar jag på Prisma och storhandlar. Jag är säker på att jag kommer att vara den enda där, men det är till och med kö till kassan.
Med ungefär två veckors mellanrum kommer min pilot hem från Norge och stannar en knapp vecka. Vi inser att det inte går att få ikapp livet från de veckor vi är isär och försöker göra det bästa av den tid vi har.
För 1,5 vecka sedan skickade jag min chicklit till testläsare och redan nästa dag (!) återkom den första med sin feedback. De andra borde höra av sig i veckan.
Jag ställer in kontorets inflyttningsfest, så där som man gör nuförtiden. Men kontoret är i alla fall fint och typ färdigt inrett. Jag älskar varje sekund på mina 8 kvadratmeter.
På fredag ska jag hålla ett årsfesttal. Eller nej, jag spelar in det på video på förhand. Inget sådant händer ju live. Inget.
Förutom att på söndag ska jag faktiskt ta mig till mässcentrum i Helsingfors, sitta på en scen tillsammans med Eva Frantz och Maria Grundvall och prata om underhållningslitteratur. Det tråkiga är att publiken inte sitter några meter ifrån oss, utan bakom sina skärmar där hemma.
Efter det ska jag åka till Kansjerf Kulturgård för att skriva i en vecka. Jag gör upp en plan för hur jag vill att mina dagar ska se ut och inser att jag egentligen vill att alla mina dagar ska se ut exakt så.
Förra veckan spelade jag säsongens första handbollsmatch, på onsdag är det dags för nästa. Jag funderar hur länge vi får fortsätta spela. Hur många matcher får jag för licensen på 165 euro? Det känns både galet och underbart att få spela. Men snälla ta inte bort min bästa terapi, snälla.
I fredags lunkade Markus och jag i maklig takt 8,6 kilometer i Luk, pausade för att grilla korv. För varje år som går vill jag mer ut i naturen, inser att jag inte vill bo mitt i stadens betongdjungel.
Jag har fått tillbaka min älskade elcykel och susar dagligen av och an till kontoret. Det är så kallt nu att jag funderar på att börja med långkalsonger. På händerna har jag mumis skinnvantar.
En onsdag gick jag på lunchbio och såg filmen Tove. Ett fint porträtt om en levnadsglad människa som älskade fester, människor och konst.
Jag lyssnar på en ljudbok som handlar om en polsk städerska i Stockholm och städar, rensar och diskar. Om kvällarna har jag läst en finsk bok som handlar om en lag där alla över 75-åringar mister sitt medborgarskap. Bra, men jag fångas inte helt.
I går lagade vi pasta med en kompis och snackade iväg några timmar om livet. Mycket behövligt, nästa gång med rödvin och brädspel!
Dagligen följer jag med coronasiffrorna. Just nu lättad över att antalet fall pekar lite neråt, men samtidigt läser jag katastrofala nyheter från andra håll i världen. När ska det ta slut?
Ja. Det händer så mycket, det händer absolut ingenting. Visst är det här ett liv också, men jag saknar verkligen det normala. Vad det nu än är. Minns någon?
0
