Chick lit, romance och feelgood

En underhållande och lättläst roman skriven av en kvinna, med en kvinnlig huvudkaraktär och ett lyckligt slut kallas ofta för chick lit eller romance. Själv har jag fått svara ett antal gånger på frågor om min bok är chick lit – och inte alltid så att den som ställt frågan skulle anse att det är en bra sak. En bok skriven av en kvinna som handlar om en kvinna kan ju liksom inte vara intressant för nån annan än en kvinna. Eller?

Genren feelgood känns lite bredare och termen känns inte lika “dissad” som chick lit och romance. Men speciellt i Svenskfinland känner jag att den här typen av genrelitteratur är rätt ovanlig och osynlig. I en recension av Vad heter ångest på spanska? skrev recensenten att det är “lite av underhållningsroman faktiskt”. Eh, det är ju underhållning?

Facebook påminde mig i dag om en meme som Malin postade för ett år sen på min sida. Visst är det jobbigt med all denna dick lit. Alla dessa män som skriver böcker om män. Men så klart är en berättelse om en man, oberoende av om det handlar om kärlek eller nåt annat, mer intressant än samma historia med en kvinna i huvudroll. Ugh!

I Sverige är feelgood en stor genre som bara växer och växer. Jag är inte alls förvånad över att feelgoodförlaget Printz Publishing köptes upp av förlagsjätten Norstedts. Underhållande, mysiga och varma romaner med lyckligt slut säljer bra – men kommer definitivt inte in i finrummen. Och romance är faktiskt en av världens mest sålda bokgenrer. Många älskar helt enkelt att mysa ner sig med böcker som inte handlar om våld och mord, utan om kärlek och fina möten människor emellan. En sorts verklighetsflykt med lyckliga slut.

En vanlig kritik mot de lyckliga sluten är att det är så förutsägbart. Varför läsa en roman om det går att räkna ut hur det slutar? Ändå har jag aldrig hört någon framföra den här kritiken mot deckare. Där vet ju läsaren också hur det slutar: fallet blir löst, tadaa! Själva spänningen ligger ju i att få veta hur allt går till och samtidigt kunna förvissa sig om att slutet blir på ett visst sätt. Det är en sorts trygghet som åtminstone jag trivs med.

Men vad är skillnaden mellan dessa genrer? För mig är chick lit roligt, underhållande, stundvis pinsamma situationer och mycket värme. Den ultimata chickliten måste väl vara Bridget Jones (som jag faktiskt bara sett på film, inte läst). Storstäder eller gulliga orter på landsbygden, män och krånglig kärlek.

Och skillnaden till romance? Jag vet faktiskt inte. När nån säger romance tänker jag automatiskt sex och många kopplar till harlequinromaner – vilket bidrar till att “ryktet” kanske inte är speciellt gott. Men i grund och botten handlar det ju om kärlek, lycklig sådan dessutom. Jane Austens Stolthet och fördom anses vara en av de första romanceromanerna och det är väl inte så många som rynkar på näsan till den? I korthet: de två som historien kretsar kring ska få varandra på slutet.

En feelgood behöver däremot inte alls handla om kärlek utan där är spektret lite bredare. Det kan vara vänskap och familjerelationer, men ofta brukar ett litet kärleksspår smyga sig in. Wikipedia definierar det i all sin enkelhet så här: “Feelgood är en genre med syftet att få mottagaren att må bra”.

Vad tycker du om romance, chick lit och feelgood? Själv tänker jag att både min debut och Nationen är underhållning, men kunde säkert klassas in under chick lit. Sen har jag ju också ett helt renodlat chick lit-manus som väntar i datorn på min uppmärksamhet. Jag kallar det för en finlandssvensk Bridget Jones men för att vara helt ärlig minns jag knappt vad min huvudperson heter eller vad som händer, det är ju faktiskt två år sen jag skrev manuset. Men jag ser väldigt mycket fram emot att jobba med det.